torsdag 30 juni 2016

"Vad fan ska man läsa om sånt om inte finns för?"

Det här skrev jag i vintras förra året, men publicerade aldrig av någon anledning. Det är lika relevant idag som för ett och ett halvt år sedan. Jag har bara redigerat om det lite...


Jag sitter tillsammans med en tillfällig kollega på lunchen när hon slänger ur sig det. Jag säger ingenting. Jag är arg och förödmjukad, vill försvara mig, men säger ingenting. Jag hummar till och med lite instämmande. Vad fan, tänker jag frustrerat, säg någonting om hur fel hon har!

Hon är en kvinna på över sextio år och deklarerar efteråt att hon gillar Viveca Lärns böcker, de där som är lite trevliga.

Jag är relativt övertygad om att alla som uppskattar fantastisk litteratur (high fantasy, urban fantasy, dystopier, magisk realism, skräck, science fiction, osv.) någon gång har hamnat i en liknande situation, då det krävs av oss att vi ska behöva försvara vår kärlek för en viss typ av fiktion. Och jag är fruktansvärt less på det.

För såhär är det: den typ av fiktion jag tycker om att konsumera är precis lika mycket värd som hennes. Precis. Lika. Mycket. Skillnaden är att hennes litterära preferenser ligger inom majoriteten för den läsande befolkningen. Det är norm att läsa om "verkligheten", vilket gör det helt okej att racka ner på nördarna som läser fantasy (NOT).

Fantasy anklagas ofta för att vara verklighetsflykt. Och ja, jag kan inte påstå att det inte är det. Faktum är att jag vill påstå att all typ av konst är verklighetsflykt. Man ger sig in i ett annat sammanhang där man kan utforska saker som man inte nödvändigtvis kommer i kontakt med i sin vardag. Meningen är att vidga sitt perspektiv, utmana fördomar och bli inspirerad till nya tankesätt.

Och då skulle jag kunna fråga er, vad är egentligen mest utvecklande och utmanande; att läsa om en vardag lik ens egen men med mer familjedrama och kärleksbekymmer? Eller att försöka navigera genom en helt ny värld av okända väsen, intrikat politisk och karaktärer som utsätts för mycket påfrestande moraliska dilemman?

Jag vill inte få någon att känna sig skamsen över vad de väljer att läsa. Såklart har jag mina åsikter om vad jag tycker är angenäm litteratur men jag skulle aldrig peka ut de som väljer något som jag själv inte skulle ha sträckt mig efter i hyllan. Jag skulle aldrig få för mig att titta på hen, fnysa till, höja på ögonbrynet och säga: "vad fan ska man läsa om sådant för?"

Hen skulle ju bli sårad, känna sig kuvad, missförstådd och generad. Och så kan vi ju inte ha det.

4 kommentarer:

  1. Känner helt igen mig! Har hänt mer än en gång att någon klankat ner på den litteratur jag gillar att läsa. Har t.ex. hört denna "Men Divergent är ju liksom inte en RIKTIG bok." Alltså! Jag blir ju helt mållös när folk säger så. Vaddå inte en riktig bok? Den har 400 sidor innanför en pärm, är skriven av en författare och ger läsaren en fantastisk berättelse. Suck. Men det är därför det är så viktigt att vi bokbloggare finns! :) Det ska vara jämställt även i bokvärlden! :D

    SvaraRadera
  2. Jag känner också igen mig. Min mamma brukar t om säga att all skönlitteratur är dålig. Hon gillar bara facklitteratur. Dessutom säger hon att de böcker jag läser inte ens är "riktig" skönlitteratur, dvs inte seriös litteratur. Själv gillar jag både s k genrelitteratur, klassiker, facklitteratur, tecknade serier mm. Varför inte? Jag tänker inte skämmas för min smak.

    SvaraRadera
  3. Alltså, så true. Känns som att jag har haft den här konversationen alldeles för många gånger i mitt liv! Inte nu det senaste, men vääldigt mycket när jag gick i högstadiet. Så tröttsamt. Superbra inlägg i vilket fall! Óch det är tur att det åtminstone finns många olika sorters bokbloggare som kan samexistera utan att hata på varandra (åtminstoen inte som jag har stött på) :D

    SvaraRadera