onsdag 4 februari 2015

Recension av Jackaby

“Miss Rook, I am not an occultist,” Jackaby said. “I have a gift that allows me to see truth where others see the illusion--and there are many illusions. All the world’s a stage, as they say, and I seem to have the only seat in the house with a view behind the curtain.”


Titel: Jackaby
Serie: Jackaby #1
Författare: William Ritter
Utgivningsår: 2014
Vi tar det viktigaste först. Den här boken har blivit beskriven som en blandning mellan Doctor Who och Sherlock, vilket låter som det mest perfekta någonsin enligt många (mig själv inräknat). Levde Jackaby upp till dessa påståenden? Ja. Nästan.

Abigail Rook är berättarjaget som får anställning hos den excentriska R.F. Jackaby och blir omedelbart (och då menar jag omedelbart) inkastad i en brottsutredning, med ett färskt lik på plats. Från början till slut är den här boken så himla lätt och enkel att läsa. Allting flöt på; Jackaby visade sitt hus, han bad henne hjälpa till med fallet, de gick och pratade med den där konstapeln, de gick tillbaka till huset igen... Det fanns inga återhämtningspauser och det gjorde mig lite... trött, kanske? Avsaknaden av reflektion gjorde att händelseförloppet inte blev så värst episkt, utan snarare vimsigt. Fast vimsigt på ett ganska bra sätt ändå.

Jag gillar Abigail. Jag gillar att William Ritter har haft ett så genomslående feministiskt tankesätt när han skrev, det gjorde att hon blev en oerhört skarp karaktär. Jag gillar Jackaby också, han är precis den där typen som har ungefär noll social kompetens och råkar slänga ur sig gliringar hela tiden utan att förstå det.

En sak som jag tyckte var onödig var Abigails omedelbara förtjusning i den unga poliskonstapeln som hjälpte till med fallet. För mig kändes det lite krystat, som om Ritter hade tänkt att "nehej du, hon ska inte bli kär i Jackaby för det vore bara klyschigt så därför slänger jag in en annan pojke i smeten, nu blir det inte alls oförutsägbart!". För min del hade hela den aspekten gärna kunnat slopas, men men... Den tog inte så jättemycket plats så det var inte ett megastort problem.

Sammanfattningsvis: att läsa Jackaby var som att titta på ett avsnitt Doctor Who. Man får ett äventyr, en uppsättning karaktärer, lite karaktärsutveckling och sen är det slut. Det var trevligt, mycket trevligt, men när jag läser vill jag gärna att det ska kännas som minst en halv säsong. Jag hade lite för höga förhoppningar, men om du är det minsta intresserad av antingen Sherlock eller Doctor Who så är den värd att läsa om du får chansen!

7/10 poäng.

1 kommentar: