torsdag 28 augusti 2014

"It's happy for deep people"

Hej. Jag läste ett underbart inlägg hos Beatrice på Dreamland Book Blog (HÄR är länken till det). Där skrev hon om känslan när man har läst en bok som man älskar, och det var något jag verkligen kände igen mig i.

Innan jag visste om ord som "fangirla" och att man hade erhållit "all the feels" så brukade jag använda ordet himlastormande när jag ville beskriva känslan när något fiktivt hade gjort så stor inverkan på mig att det kändes som om jag kunde känna världen snurra under mig. När jag hade gråtit för att det varit bra och gråtit för att det tagit slut och skrattat för att det varit bra och hållit andan för att det varit spännande. När ingenting annat existerat i mitt huvud förutom berättelsen som varit min följeslagare vad jag än gjort under dagen och när det enda jag längtade efter var att få dyka ner igen.

Den känslan är en slags melankoli som lyfter själen. För det gör ont för att det känns verkligt men det gör också ont för att det inte är det, för att det lika gärna hade kunnat vara det. Och det är så himla härligt för att man verkligen blir swept off ones feet. Det är ett svart hål som man villigt faller in i.

Det är oftast efter att denna känsla infunnit sig som man slungas in i en bookhangover av allra värsta slag. Men jag tycker att det är värt det alla gånger. Då kan berättelsen som nyss avslutats få klinga kvar i mig och jag kan få känna den himlastormande känslan ännu längre.

Det är på grund av den känslan som jag älskar att läsa.

1 kommentar:

  1. Härligt att du kände igen dig i och tyckte om mitt inlägg :D. Och ditt ord himlastormande är ju perfekt! :)

    SvaraRadera