måndag 28 april 2014

Saker jag gillar i böcker

Jag gjorde ett inlägg för ett tag sedan där jag lista sex saker jag ogillade i böcker och nu tänkte jag vara lite mer positiv och berätta om saker jag verkligen uppskattar när de är med.


  1. När jag förstår referenserna
    I samtida contemporary så dras det ofta referenser till populturen och då känner jag mig alltid väldigt nöjd när jag förstår vad de pratar om. I'm in on the joke, liksom!

    Exempel: Lustigt nog inte en contemporary, men dock... Torn av Amanda Hocking (Star Wars-referens, me like).
  2. Påhittade högtider/omformaterade högtider
    Detta är förstås om det handlar om fantasy. Eftersom fantasy handlar om helt andra världar är det såklart inte mer än rätt att de tillber andra gudar och därmed firar andra högtidsdagar. Och jag älskar när författare har lagt ner lite tanke i dessa. Det behöver inte vara en helt nyuppfunnen högtid, det räcker om man sätter ett nytt namn på en redan existerande men har andra förklaringar till varför personerna i boken firar den.

    Exempel: Throne of Glass av Sarah J. Maas.
  3. Komplicerade och motsägelsefulla känslor hos karaktärerna
    Något jag verkligen uppskattar är om det finns två stycken lika stora krafter som drar en karaktär åt olika håll, något som skapar verkligt stora inre konflikter. Det är då det blir himlastormande. (Detta gäller dock bara om båda sakerna som ska tas i beaktning är allvarliga på riktigt, inte att en av sakerna som drar i karaktären inte är en så viktig grej egentligen men författaren försöker få det att verka så för att skapa den här konflikten.)

    Exempel: Monstrets dotter av Kristin Cashore.
  4. När saker och ting har rimliga anledningar
    Det är så tillfredsställande att läsa och så med ens är karaktären på den här platsen och det är så självklart, allting tycktes ha pekat hitåt och det känns inte som att den kom dit bara lite hupp flupp sådär. Det fanns rimliga förklaringar till att den hamnade där och det finns förklarliga skäl till varför den här karaktären känner som den gör. Det är mycket trevligt.

    Exempel: Daughter of Smoke and Bone av Laini Taylor.
  5. När allting tar en tvär vändning
    Det behöver inte ens vara till det bättre, att allting plötsligt klarnade och alla problem är borta. Även om allt plötsligt går åt helvete på alla sätt som går. Det beror på att en sådan vändning oftast får mig att bli sjukt upprörd och ännu mer engagerad i historien, vilket ju är precis vad man vill! Så även om jag svär i tysthet åt karaktärernas dumhet eller gråter åt situationens hopplöshet så uppskattar jag det. (Ett extra stort plus är det om jag dessutom inte hade räknat ut att det skulle ske, så det blir en överraskning.)

    Exempel: Crown of Midnight av Sarah J. Maas (denna har jag fortfarande färskt i minnet) och Hemligheternas rike av Kristin Cashore (det finns anledningar till att hon är min favoritförfattare).
  6. Poetiskt språk
    Dock inte hela tiden! Om jag märker att författaren ansträngt sig att varje mening ska vara så svävande och klangfull som möjligt blir jag mest irriterad. Det får inte bli allt för pretentiöst. Det är det där lättsamt poetiska, en mening här och var som träffar exakt rätt, som gör mig mest imponerad.

    Exempel: Delirium av Lauren Oliver.
  7. Kartor i början
    De är oftast jättevackra, och dessutom hjälpsamma för att få en överblick om det är resor involverande i boken. I början känner jag ibland press att jag ska titta upp varje liten by, men efter ett tag slutar jag med det och tittar bara när jag känner att jag har lust. (När jag blir utgiven vill jag ha en karta...)

    Exempel: Tankeläsaren av Kristin Cashore och A Game of Thrones av George R.R. Martin.

Vilka är era favoritgrejer att hitta eller lägga märke till i böcker?

fredag 25 april 2014

Recension av Om jag stannar

Dagen då alla skolor stängde på grund av snön blev ödesdiger för Mia och hennes familj. Innan hade Mia haft sin ansökan till Juilliard, sin pojkvän Adam och frågan om att passa in i sin punkarfamilj att oroa sig för. Nu har hon ett helt annat problem.. Ska hon stanna eller släppa taget?

Jag blev först intresserad av den här boken när jag tittade på filmtrailern, så titta på den ni också! Den ser jättemysig ut.

I allmänhet tycker jag att sjukhusscener och beskrivningar av skador är ganska obehagliga och obekväma. Så var det även i den här boken, men det gör inget. Jag dör inte av att känna lite obehag då och då, särskilt eftersom det som hände Mia och hennes familj faktiskt kan hända på riktigt.
Jag är inte ett så stort fan av hopp tillbaka i tiden och tillbakablickar, men i detta fall fungerade det jättebra. I början av boken (innan olyckan) så visste jag ju ingenting om Mia så min sympati var inte så stor, jag var inte så engagerad, men allt eftersom jag fick reda på mer om henne och personerna i hennes närhet blev situationen allt sorgligare.
Jag uppskattade verkligen att hon satte sin familj i det första rummet och att allting inte cirkulerade kring hennes pojkvän Adam. Adam och hennes relation tyckte jag om för den kändes ganska äkta, inte sådär sötsliskig som relationer mellan ungdomar tenderar att porträtteras som. Dessutom kändes förhållandet mellan Adam och Mias bästa vän realistiskt och bra.
Mias punkarfamilj tyckte jag var lite för stereotypisk, just för att den inte var stereotypisk. Den var icke-stereotypisk på det stereotypiska sättet, om ni förstår vad jag menar? Eller så är det bara jag som är onödigt petig och kritisk...
Over all så tyckte jag det här var en väldigt bra bok! Som ni vet är jag ganska ovan i contemporary-genren, men jag gillade den här. Jag tror det har att göra med att den var så pass kort att jag inte kände mig rädd för att tröttna. (Den har mindre än 200 sidor...)
8,5/10 poäng!
Författare: Gayle Forman
Titel: Om jag stannarSerie: Om jag stannar #1

PS. Jag ber om ursäkt för att det är så vitt och konstigt under texten... Det blir så om man kopierar och klistrar in...

söndag 20 april 2014

Sammanfattning: Läs-A-Lot påsk!

Hello my friends! Jag var så upptagen förra söndagen och den här veckan att jag aldrig hann berätta för er att jag deltog i evenemanget som Anna och Emme och Zozzo anordnade, Läs-A-Lot påsk edition.

Den pågick den här veckan, och även om jag inte hade påsklov då så gjorde jag så gott jag kunde. (Jag har fått påsklov nu, om ni undrar, YEAY!) Detta är vad jag hann läsa:


City of Lost Souls tog mig de första fem dagarna att läsa klart, med sina 535 sidor. Jag tyckte den här var i klass med nivån på de första tre böckerna i The Mortal Instruments. Och det säger en del när det kommer från mig. Jag ska skriva en recension så ni får mina samlade tankar så fort jag orkar!

Jag hade alltså bara en dag kvar, dvs lördagen, kvar efter att jag läst klart City of Lost Souls. Jag tänkte att jag ändå inte skulle hinna klart någon mer bok så det var ingen mening att försöka. Sedan kom jag ihåg att jag sett filmtrailern för If I Stay av Gayle Forman och att jag tyckt den verkade riktigt bra. Och sedan insåg jag att jag hade den boken på svenska och att den var väldigt kort...


Därför kan jag stolt konstatera att jag läste ut Om jag stannar på ungefär 12 timmar (och ungefär 8 av dem bestod av påskfirande med släkten). Jag kan meddela att jag tyckte mycket om den! Ni vet ju hur jag känner inför contemporary (dvs böcker som inte har någon magi i sig) men den här gick bra att läsa eftersom den var så kort. Jag var inte rädd för att tappa intresset, och det gjorde jag inte! Jag ska självklart skriva en recension på den här också, men egentligen har jag inte så mycket mer att säga än att jag tyckte mycket om den.

Det här blev alltså min totala läsning, och jag är SJUKT nöjd! Det blev totalt ungefär 730 sidor. Tack för att ni arrangerade detta, Anna, Emme och Zozzo!

fredag 18 april 2014

onsdag 16 april 2014

Recension av City of Fallen Angels

Spolervarning för er som inte läst de första tre delarna i serien.

The Mortal War är över men alla återhämtar sig fortfarande. Lightwoods sörjer en förlorad son, Jace försöker komma till rätta med sitt sanna ursprung, Clary stöttar sin mamma och Simon lär sig om hur det är att leva för evigt som vampyr.

Mysterier samlas på hög och snart kommer många dramatiska hemligheter avslöjas.


Eftersom jag hade läst de första 40 sidorna redan tyckte jag att de var lite tråkiga. Hela den första halvan av boken kändes faktiskt som en startsträcka. Det var inte tydligt vad handlingen fokuserade kring. Det hände en del grejer men man förstod inte på vilket sätt de var hopkopplade eller varför de var relevanta (i vanliga fall kanske detta hade varit bra, men jag kräver mer av den här serien, särskilt eftersom det är den fjärde, då vill jag ha ett mål). Det som allting verkade fokusera kring var hur överdrivet dramatiska och självspäkande Jace och Clary var i sitt förhållande till varandra. Det var faktiskt väldigt tröttsamt och repetitivt att läsa om, och det är INTE roligt för mig att erkänna detta eftersom jag älskade kemin mellan dem i de första tre böckerna...

Simon kände jag inte heller var så väldigt intressant, även om han fick en mycket större roll i denna bok. De karaktärer jag uppskattade mest var Alec och Magnus och deras relation, men det tog ungefär 200 sidor innan de ens dök upp och fick en del av handlingen. Konflikten som fanns dem emellan tyckte jag var väldigt intressant och hade gärna velat få mer inblick i.

Men... Allt med den här boken var inte dåligt. När jag kommit ungefär till hälften kände jag att det blev lite mer spännande att läsa. Tyvärr tyckte jag att själva "slutstriden" var alldeles för utdragen (precis som med City of Bones) men i övrigt var det en väldigt fängslande situation. Cassandra Clare är bra på att skapa sådana här hjärtknipande situationer som det inte verkar finnas någon lösning ut ur och det är onekligen intressant att läsa om.

Och nu undrar jag hur sjutton det ska gå i resten av serien, när det slutade sådär?! Jag blev SÅ frustrerad (tur att jag har City of Lost Soul inom räckhåll).

Det blev 7/10 poäng till sist. En bra bok. En nästan väldigt bra bok. Synd bara att vissa av karaktärerna irriterade mig, agerade irrationellt och ibland kändes lite smått dumma i huvudet... Jag hoppas att storylinen kommer strama till sig och att resten av serien får ett klart mål från och med nu. Då kan jag stå ut med allt det andra.

Titel: City of Fallen Angels
Serie: The Mortal Instruments #4
Författare: Cassandra Clare
Antal sidor: 424

PS. Jag vet att många av er (precis som jag) varit oroliga och ovilliga att läsa den här boken eftersom det för många (precis som för mig) verkade som att City of Glass var ett perfekt avslutande. Jag tycker nog dock att ni kan fortsätta med läsningen. Gör som jag, ta ett långt mellanrum innan ni fortsätter, då får man distans! Förvänta er inte en direkt fortsättning där City of Glass avslutades och att den ska vara lika bra (försök i alla fall, så slipper ni blir besvikna utan snarare glatt överraskade).

Läs den som om den hade varit en bok vilken som helst och acceptera karaktärerna som de är nu utan att förtränga hur de brukade vara.

söndag 13 april 2014

Saker jag ogillar i böcker

I engelskan finns det något som hete pet peeve (översätts ungefär till "favorithatobjekt") och det är sådana jag tänker prata om idag, gällande böcker.

Det vore jätteroligt om andra bokbloggare gjorde liknande inlägg, det skulle vara väldigt intressant att få höra vad ni stör er på!

  1. När killen efter en halv minut säger till tjejen, "vet du inte hur vacker du är?"
    Det här gör mig irriterad och förbannad av många anledningar. Främst eftersom det på något sätt flyttar vackerheten utanför tjejen, som om det är något oåtkomligt för henne själv. Det är som att killen antar att tjejen inte vet hur vacker hon är, men det betyder ju inte att killen är berättigad att valsa runt och påpeka för henne att hon har dålig självkänsla! Det är mycket viktigare att tjejen bygger upp ett självförtroende utanför killen och som inte har något med killens preferenser eller åsikter att göra, det är osunt om hon lutar sitt mänskliga värde mot att killen gillar hennes utseende.

    Exempel: The Pledge av Kimberly Derting.

  2. När folk accepterar övernaturlighet för lättvindigt
    Om jag fick reda på att min bästa vän/familjemedlem hade magiska krafter eller inte ens var mänsklig skulle jag bli skiträdd! Jag skulle troligtvis skrika en hel del och det skulle ta några dagar (eller veckor) för min världsbild att bli någorlunda stabil igen. Jag tror inte att man tar existensen av övernaturligheter med en klackspark och fortsätter skämta och umgås som vanligt.

    Exempel: De flesta paranormal romance...

  3. När förhållanden/karaktärer är stereotypiska
    Jag stöter inte på det så himla ofta, men ibland händer det att en författare inte lagt ner tillräckligt med tid på en karaktär och helt enkelt gjort den enligt en redan färdig schablon. Oftast är det den "bästa väninnan", hon som är extra intresserad av killar, smink och kläder och drar med huvudkaraktären på sådana äventyr för att balansera dennes totala ointresse för de två sistnämnda. Och så fort den bästa väninnan kletar på henne lite smink får hon en uppenbarelse om att hon faktiskt är söt och så vidare... Så himla tråkigt. Extra irriterande är det också om ett kärleksförhållande är väldigt könsnormativt där tjejen är den lilla, nätta som behöver skyddas och killen är den utåtagerande, coola, välbyggda som är överbeskyddande. Blä.

    Exempel: The Selection av Kiera Cass (bästa väninnan-grejen) och Om jag kunde drömma av Stephenie Meyer (förhållande-grejen).

  4. När familjen glöms bort eller uteblir
    De flesta böcker jag läser är ungdomsböcker och de absolut viktigaste relationerna man har som tonåring är den man har till sin familj, det spelar ingen roll om det är kärlek eller motvilja. Jag tycker det är så störande när föräldrarna eller syskon bara nämns i förbifarten. Författare kan spendera hundratals sidor med att låta en tjej tråna efter en kille men bara några få meningar för att belysa förhållandet hon har med familj. Inte okej!

    Exempel: Everneath av Brodi Ashton.

  5. När våldet är för ingående
    Den här gränsen är förstår väldigt olika för olika människor, men jag tycker i alla fall inte om att läsa om våld eller brutalitet. När jag läser böcker med mycket splatter och blod får jag genast en stor distans till handlingen eftersom det är mitt sätt att hantera saken på. Då förlorar författaren närheten till mig som läsare, vilket hade kunnat undvikas genom mer vaga antydningar om var man sticker in kniven och hur mycket blodet sprutar eller vart huvudena rullar efter att de blivit avhuggna.

    Exempel: A Game of Thrones av George R.R. Martin och Crown of Midnight av Sarah J. Maas.

  6. När sanitära angelägenheter aldrig nämns
    Nu tänker jag mest på fantasyböcker. Hur många av er har egentligen inte funderat på hur sjutton karaktärerna bär sig åt när de behöver gå på toaletten och är ute på uppdrag i skogen?! Jag ser det här som en miss i uppbyggandet av världen. Hur man går på toa och sköter hygien är också en del av allting och ska inte utelämnas totalt! Jag vill inte läsa om varje gång de hukar sig bland buskarna, men åtminstone en gång. Då slipper jag i alla fall fundera sedan.

    Exempel: Tankeläsaren av Kristin Cashore.

Vad säger ni om mina pet peeves? Håller ni med mig? Har ni några egna? Jag skulle väldigt gärna vilja veta vad ni tycker!

torsdag 10 april 2014

Avslutandet av The Mortal Instruments

I januari 2013 så läste jag ut City of Glass (klicka på titeln och kom till min recension!), vilket är den tredje delen i The Mortal Instruments, vilket från början var tänkt att vara den avslutade delen i serien. Jag älskade den enormt. Eftersom jag hade City of Fallen Angels hemma tänkte jag: "jag vill ha mer!", och påbörjade den läsningen samma kväll... Och jag avslutade den samma kväll. För jag ville inte fortsätta läsa längre. Den upplevelsen skrev jag om i DET HÄR inlägget.

Efter att jag hade läst klart Crown of Midnight nu i april kände jag mig redo att tackla den besvärliga känslan jag haft inför de sista tre delarna i The Mortal Instruments och påbörjade City of Fallen Angels en andra gång. De första 40 sidorna var tråkiga (men det beror nog på att det var de jag redan läst) och sedan slutade det vara tråkigt. Men den blev inte särskilt bra.

Jag har nu ungefär 200 sidor kvar och jag känner mig irriterad. Mest på Clary och Jace. Deras relation, som injagat så mycket sympati och spänning i mig tidigare, tycker jag för tillfället är mest patetisk. Jag vill skrika åt dem att KOMMUNICERA! Hur svårt kan det vara? Det hela känns mest överdramatiskt och melodramatiskt. Suck... (och snyft för att det skulle behöva bli såhär).

Jag har faktiskt på allvar funderat på att sluta läsa och inte låtsas om den andra delen av serien. Men det kommer inte att fungera. City of Heavenly Fire är den sjätte och (FÖRHOPPNINGSVIS) sista delen i serien kommer ut nu i maj och jag kommer höra så mycket om den och säkert råka bli spoilad om jag inte fortsätter serien. Den kommer inte kunna existera enbart i mitt huvud, det är ohållbart.

Knepet här blir att försöka behålla min kärlek för den första delen av serien och enbart behålla ett intresse för den andra delen. Det skulle vara så himla tråkigt om hela serien reducerades till den standard som City of Fallen Angels för närvarande håller.

Jag börjar fundera om jag kanske är för gammal... Hade den sextonåriga Beate tyckt att Jace och Clary var överdramatiska eller är den bara den artonåriga som är överanalytisk?

Hur känner ni andra som har läst den här serien? Är jag ensam om den här känslan?

Crown of Midnight

Detta är andra delen i en serie så om du inte läst första delen (Throne of Glass) så kommer du bli spoilad om du fortsätter läsa! Tag er i akt!

Celaena har blivit kungens Champion, men problemen har verkligen inte slutat där. Hennes post betyder att hon måste lönnmörda oskyldiga, vilket gnager på hennes samvete, och dessutom har inte den gamla drottningen Elena upphört med sina förfrågningar.

Dessutom får hon lida konsekvenser av de relationer som byggdes upp under tävlingen. Mörka hemligheter måste avslöjas, och Celaena är den som måste göra det.


Throne of Glass efterlämnade VÄLDIGT många frågetecken och i Crown of Midnight fick jag i alla fall reda på lite mer av den större bilden. För det blir nämligen mer och mer tydligt att allting handlar om så mycket mer än bara Celaena och hennes vänner, det är hela världen som balanserar på en knivsegg här.

Jag har fortfarande svårt för Celaena. Jag förstår henne inte och kan inte relatera till henne någonstans. Det känns som att det är så många gånger som hon går runt med ett avhugget huvud dinglandes i ena handen. Sådant kommer jag aldrig kunna acceptera hos en person. Jag har den djupaste förståelse för Chaol och Dorian som båda reagerar på hennes iskalla mördarinstinkt. Jag skulle definitivt inte klara av att ha en sådan vän!

Jag tyckte mycket om hur Dorians storyline utvecklades. För det mesta gillar jag inte när perspektivet flyttas runt men här hade jag inget emot att läsa ur prinsens synvinkel. Hans agerande slutade liksom handla om Celaena och då blev den intressant. I Throne of Glass var det lite som att få läsa om samma scen från olika håll och det blir lite tröttsamt efter ett tag. Man vill ha något nytt, något annat, och det levererade Dorian!

Den här boken är uppdelad i två delar och den första delen tyckte jag var ganska enkel och spännande att ta mig igenom. Sedan blev stämningen MYCKET annorlunda i den andra delen, av förklarliga orsaker. Jag hade lite svårt för twisten där och på vilket sätt den hanterades (herregud jag blev så frustrerad och arg på Celaena!) (vilket är bra för det betyder att jag är mycket engagerad i historien, men ändå). Så jag föredrar första delen även om jag förstår att den andra delen rent principiellt sett hade större betydelse för att föra handlingen framåt.

Sarah J. Maas lyckas liksom få till det så att på slutet är det så mycket som gäller för alla inblandade. There's so much at stake! Jag sträckläste de sista femtio sidorna eller så, det var omöjligt att lägga ifrån sig. Så spännande! Och så slutade det i en cliffhanger, IGEN! Och nu måste jag vänta ända till i höst (Heir of Fire kommer ut andra september) för att få reda på hur det går för alla!

10/10 poäng, även om jag anser att Celaena är en orelaterbar karaktär och inte uppskattar hennes brutala sida. Den här serien är så beroendeframkallande!

Titel: Crown of Midnight
Serie: Throne of Glass #2
Författare: Sarah J. Maas
Utgiven: 2013

PS. Fast jag har ju ändå Assassin's Blade att underhålla mig med fram till september! Det är 5 stycken långa noveller som är delar ur Celaenas liv, i princip. Ser mycket fram emot att få hem!

PS2. Jag snubblar över tangenterna VARJE gång jag försöker skriva Celaena...

lördag 5 april 2014

Råd till skribenter

På twitter följer jag en sida (eller person? jag vet faktiskt inte riktigt) som ger korta inspirerande citat om skrivande. När det kommer upp en som jag tycker är extra bra brukar jag ta en screen shot på det för senare bruk.

Och nu tänkte jag dela med mig av dem till er, så att fler också kan njuta av dem!








Ser ni någon favorit? Jag gillar som sagt allihop, men den där näst sista, om att en skribent spenderar sitt liv med att vara sin egen psykiatriker, tycker jag är ganska välformulerat.

torsdag 3 april 2014

Book Haul #6 - Roligaprylar och perks of working at a library


Hoppas ni gillar! Ni har också den andra delen av den här book haulen att se fram emot, den är fortfarande i redigeringsfasen...

tisdag 1 april 2014

Månadssammanfatning: Mars

Mars 2014

  1. Throne of Glass av Sarah J. Maas
  2. William Shakespeare's Star Wars: Verily, A New Hope av Ian Doescher
  3. Hemligheternas rike av Kristine Cashore (omläsning)

Den bästa boken
Här är jag tvungen att räkna bort med månadens omläsning eftersom den alltid kommer trumfa alla andra böcker i sin närhet. Så istället får det bli... (Klicka HÄR för recension!)


Boken med finast framsida
Ovan nämnda bok är också hemskt fin, utanpå och inuti, men jag måste ändå få säga denna... För den är blå (och jag älskar den).


Allmänt
Det gick rejält segt med läsningen och det känns svårt att erkänna det eftersom jag inte vill påstå att bara för att man inte läser aktivt hela tiden så är det dåligt. För det är det inte. Förstår ni vad jag menar? Mitt problem har dock varit att jag inte riktigt kunnat fokusera på böckerna jag påbörjat och att livet i allmänhet har varit ganska distraherande och energikrävande. Så jag vill inte säga att det var en dålig månad. Alla böcker jag läste ut älskade jag ju, så det var ju faktiskt jättebra!

Inför nästa månad
Ta det lugnt med läsningen och låta det komma och gå som det vill. Läslusten är som en vild tiger. Om den vill sitta i ditt knä och gosa; njut! Men försök inte tvinga dit den för då kommer den bara att riva dig, eller i värsta fall, döda dig. (Varsågod för den melodramatiska metaforen!)

Skrivandet
Mitt mål för mars var ju att skriva klart första utkastet på min NaNoWriMo-berättelse... Och den 8 mars, fjorton minuter över sju på kvällen, SKREV JAG KLART DEN!!!

Jag är glas och stolt och så vidare och det känns jättebra. Men jag vet att jag behöver jobba väldigt mycket mer på den för att den ska kunna bli något självstående och just nu har jag inte någon drivkraft att jobba med den. Det känns dock jättejättebra att den finns där, alldeles oredigerad och bråkig och rå, ifall jag skulle vilja återvända till den!

Istället håller jag på som en besatt och utvecklar min fantastiska bokidé (en med fantastiska element alltså) (men jag tycker att den är ganska fantastisk också). Ibland rinner det tankar och nya aspekter från mina fingrar och ibland behöver jag vrida på kranen för att det ska komma. Ännu har inspirationen inte torkat upp så jag tänker njuta av att bygga upp den här världen tills jag känner att den är redo att på riktigt påbörja skrivandet.

Ett bra mål för april tror jag dock kan vara att försöka sammanställa all fakta och information jag har utbringat hittills så att jag vet vad jag har avhandlat och inte. Jag har skrivit allt för hand men det börjar bli dags att överföra det till digital form känner jag... Det är svårt att hitta information genom att bläddra i ett fullklottrat A4-block.


Hur har mars varit för er?