fredag 7 mars 2014

Recension av Throne of Glass

Celaena Sardothien är en lönnmördare med ett mörkt förlutet som tillbringat det senaste året som slav i en saltgruva efter att ha blivit anhållen. När ett kungligt följe dyker upp och erbjuder henne ett avtal för att komma ur slaveriet och rentvå sitt namn, tar hon chansen. Hon ska tävla för att bli kungens Champion, något som kan komma att sluta i hennes död eller en tjänst i kungens namn efterföljt av total frihet.

Tävlingen blir dock snart bara ett av hennes problem. Större faror visar sig lura i slottet och hon är den som blivit utvald att sätta stopp för terrorn.


Jag hade väldigt svårt att förstå Celaenas karaktär i början, det var svårt att lära känna henne. Det blev lättare ju längre tiden gick, förstås, men jag kunde aldrig riktigt känna mig helt connected med henne av någon anledning. Ett tag tror jag att det hade att göra med att boken är skriven i tredje person men det borde inte vara ett hinder. Jag har läst andra böcker där jag inte hade några problem att känna samhörighet med huvudpersonen trots perspektivet (hosthostTankeläsaren). Celaena var helt enkelt väldigt svår.

En av de sakerna jag hade problem med gällande Celaena var att hennes tankar var så aggresiva, särksilt i början. Så fort någonting gjorde henne missnöjd så fantiserade hon om hur hon skulle mörda personen som gjort henne missnöjd. Jag förstår att det här är ett sätt för författaren att inflika hos läsaren att hon har mycket stor skicklighet och styrka, men jag gillar faktiskt inte att hon porträtterades på det sättet. Detta gäller inte enbart Celaenas karaktär utan är något jag stött på förut. Istället för att göra henne ilsken och aggresiv kunde hennes skicklighet ha blivit demonstrerad senare. Dock har hon ju i bokens börjad tillbringat ett år i ett slavläger vilket hon inte var förväntad att överleva, så jag kan ändå förstå hennes bitterhet och ilska.

Jag kände också att mycket jobb hade lagts på att göra Celaena en nyanserad karaktär. Man skulle inte veta riktigt vart man hade henne eller vad som pågick i hennes huvud. Dock tyckte jag att det ibland kunde bli lite för mycket. Till exempel så uttrycker hon i början av boken ett intresse för kläder. Längre fram får vi veta att hon fullständigt älskar böcker. Dessutom spear hon pianoforte. Det kändes lite... krystat. Lite som att de där egenskaperna och intressena bara lades till till hennes karaktär för att dämpa hennes lönnmördarhet. Men det kanske bara är jag som är lite för kritisk...

Idén om tävlingen för att bli kungens Champion tyckte jag var jättebra. Det kändes lite som dauntless initiate training (och det har jag absolut inget emot). De andra tävlande fick inte så stor plats i boken och det tyckte jag heller inte att de behövde.

Det fanns tre andra centrala karaktärer i boken. Nämlingen prince Dorian, the Captain of the Guard Chaol samt princess Nehemia. Jag tycker att alla förhållanden som existerade emellan dessa och Celaena var mycket bra. Det fanns liksom personkemi emellan dem och det var vädigt roligt att läsa deras konversationer.

Vad gäller själva handlingen så tycker jag att det gick lite för fort precis i upplösningen. Jag vet inte riktigt om jag fick en skruvad bild av händelseförloppet eftersom jag var uppe till halv två och läste klart den (kunde knappt hålla ögonen öppna), men det kändes lite hastigt. Dock är den här boken mest en introduktion till större problem och konflikter som vi uppenbarligen kommer få svar på senare i serien. Den här boken är så upplagd för att ha uppföljare att det inte är klokt.

Författarens språk gillade jag mycket. Det flöt på och levererade känslor och sinnesstämningar väldigt bra. Maas hade en väldigt god förmåga att måla upp en bild av en känsla och den var så levande. Väligt uttrycksfullt. Samtidigt var den inte på det sättet hela tiden, det hade varit ganska pretantiöst. Det var vackert när det behövde vara det och grovt och styltigt när det behövdes. Tecken på ett mycket gott författarskap.

Jag inser nu att jag har klankat ner ganska mycket på boken, vilket inte riktigt för min upplevelse rättvisa eftersom jag verkligen, verkligen, verkligen gillade den! Den var unik på sina ställen, hade intressanta karaktärer, målande språk och är helt enkelt börja på något ganska episk. Jag ser SJUK mycket fram emot att få läsa nästa del eftersom vi inte fick så himla många svar i denna bok. Dessutom måste jag få veta vad som händer mellan karaktärerna rent förhållandemässigt... (Läs spoiler om den genom att scrolla ner en hel massa.)

9,5/10 poäng fick den av mig. Anledningen till att den saknar en halv poäng till en full pott är att jag inte grät någon gång. Ingen annan särskild anledning.

Titel: Throne of Glass
Serie: Throne of Glass #1
Författare: Sarah J. Maas
Utgiven: 2012

OM DU HAR LÄST DEN HÄR BOKEN KAN DU FORTSÄTTA SCROLLA!









Förlåt att jag klagar på henne, men ytterligare en anledning till att jag inte riktigt klickade med Celeena var att hon liksom höll på med både Chaol och Dorian samtidigt (även om det var omedvetet vad gäller Chaol). Jag tyckte hon var ganska korkad som lät det gå så långt med Dorian och sedan bara avfärdade det när hon vann och hintade till Chaol att "nu är det fritt fram". Även om jag definitivt är Team Chaol så anser jag att hon borde behandlat båda pojkarna med lite mer respekt.






2 kommentarer:

  1. Det här är en av mina favoritböcker.. så vad kul att du tyckte om den. :) Nästa bok är också riktigt bra, så jag hoppas att du kommer att tycka om den och jag ser fram emot att få se vad du tyckte. :)

    SvaraRadera
  2. Bra recension! Jag har inte riktigt funderat på att läsa den förut, men jag vill verkligen försöka läsa den nu :)

    SvaraRadera