onsdag 29 maj 2013

Idag tänker jag diskutera Harry Potter

Jag läste ut Harry Potter and the Philospoher's Stone för ett litet tag sedan. Och eftersom bokbloggandet har gett mig ett par kritiskt granskande glasögon när det gäller läsning försökte jag sätta på mig dessa när jag läste. Jag säger "försökte", för det var extremt svårt.

Alltså, hur läser man Harry Potter på ett kritiskt sätt? Det är redan ett så stort fenomen, ett världsomspännande underverk, och då går det inte att resonera kring huruvida Rons karaktärsutveckling i första boken är bra eller inte. Eller om man gillar eller inte gillar skrivspråket. Harry Potter har blivit oantastligt.

Detta gör att jag frågar mig själv; hittar jag inga fel för att det verkligen inte finns några, Rowling har skrivit så fulländat att det inte finns någonting att kommentera på, eller för att böckerna och filmerna är så extremt hypade?

Ledsamt nog så tror jag faktiskt att det beror på det senare alternativet. Eftersom det nästintill är dödsstraff på att kritisera något angående Harry Potter-böckerna och alla hela tiden pratar om det som något som förändrade deras liv, öppnade upp deras ögon för läsning och lärde dem en massa viktiga saker så går man miste om att faktiskt diskutera kring hur bra böckerna egentligen är.

The Philosopher's Stone tyckte jag (som är inne på mitt sjuttonde levnadsår) var väldigt trevlig, underhållande och jag njöt av att läsa den. Men om jag ska vara ärlig så var det inte en så vidare värst himlastormande upplevelse. Det kändes inte som om jag skulle spricka av lusten att få läsa vidare eller att mitt hjärta brast för att jag kände så mycket för karaktärerna, vilket är just de två sakerna som jag vill uppleva när jag läser en favoritbok. Trots detta känner jag ändå att denna serie är en av mina favoriter.

Varför?

Första boken kanske bara kan framkalla dessa distanserade trevlighetskänslor, det kanske är när man tar in alla böcker tillsammans och kan fundera över vad allt inneburit och hur allt har blivit som man kan känna det där himlastormande. Just nu kan jag bara konstatera att jag inte är överförtjust i Rowlings spår, hon visar vad som händer och man får tolka väldigt mycket som läsare, men det känns inte som om hon kramar ur varje droppe känsla och sådant uppskattar jag när författaren har gjort.

Jag har alltså lite kritik och när det kom till kritan så gav jag den 8/10 poäng. Böcker som har fått högre än Harry Potter and the Philisopher's Stone av mig är till exempel Monsters dotter, Beautiful Creatures, Delirium, The Raven Boys, Järnriddaren samt en hel den andra. Däremot tror jag på att jag kommer ge 10/10 poäng till den fullständiga historien med allt inräknat och det resultatet är nog svårare att slå. Kanske är det mer prestigefyllt att skriva en serie som ger ett långvarigt intryck än en bok som för stunden virvlar upp ens känslor till max?

Det jag försöker säga är nog att man inte ska vara rädd för att kritisera Harry Potter-böckerna eller för att erkänna för sig själv att böckerna kanske inte är så fantastiskt fullständigt underbara som den allmänna uppfattningen verkar tycka. Jag säger dock inte att fenomenet inte är det, men kanske älskar vi fenomenet mer än själva böckerna, med orden och meningarna.

Det ska bli väldigt intressant att se hur denna resa kommer sluta för mig...

2 kommentarer:

  1. Jag tycker nog det är extra viktigt att våga kritisera de böcker som ligger en närmst om hjärtat. Sedan håller jag också verkligen med dig om det där med att Rowling är bra på att inte krama ut varje gnutta känsla ur läsaren. Jag har länge funderat på vad det är för speciellt med känslan jag får när jag läser Harry Potter och där prickade du in det perfekt! Det är nog mycket det som gör att man kan läsa om serien så många gånger utan att tröttna :)

    SvaraRadera
  2. Har du läst Sagan om ringen än?

    SvaraRadera