torsdag 9 maj 2013

Delirium av Lauren Oliver



Förr i tiden var kärlek det viktigaste i världen. Människor gjorde vad som helst för den. De kunde ljuga för kärlekens skull. Till och med döda.

Men allt är annorlunda nu. Kärlek är en sjukdom som går att bota. Regeringen ser till att alla genomgår behandlingen när de fyller arton.

Ett liv utan kärlek är ett liv utan smärta. Det är tryggt, förutsägbart och lyckligt. 

Lena Haloway har alltid sett fram emot dagen då hon ska bli botad. Men med 95 dagar kvar till behandlingen händer det otänkbara …

(beskrivning från förlaget)


Här ska den på få bo från och med nu.


Tack så mycket Bonnier Carlsen som skickade mig ett recensionsexemplar! Jag var tvungen att stanna uppe tills jag läst ut den, en fem timmar lång sittning som avslutades klockan 02.00 och med några tårar.

Den första saken som jag måste nämna om den här boken är hur fantastiskt Lauren Oliver skriver. Hon fångar varje ögonblick, allt det vackra, allt det fula… Allt helt enkelt. Hon använder sig av all verktyg som skriftspråket har (till exempel kolon, semikolon, kursiverad text, onomatopoetiska uttryck) och det träffar rätt varje gång. Det är väldigt eget och speciellt och jag älskar det.


För att prata om karaktärerna, låt oss börja med Lena. Lena var bra. Jag vill inte säga att hon var okej, för hon var mer än okej, men jag vill inte heller säga att hon var fantastisk, för det var hon inte heller. Hon var lite av den typiska huvudkaraktären i en dystopi, tror först blint på samhällets regler och sedan träffar hon någon som får en helt annan värld av frihet att öppna upp sig so hon aldrig anat funnits där förut. Det kändes mest som att man behövde hennes perspektiv för att kunna berätta historien på det bästa sättet, och det respekterar jag. Det fungerade utmärkt. Och Alex. Alex var väldigt fin.

Hana är nog en favoritkaraktär för mig. Jag gillar henne, det känns som en jättebra person att vara bästa vän med, men det jag gillar mest är hennes och Lenas relation. Återigen, Lauren Olivers språk! Hon beskriver deras vänskap så himla fint. Om det är något jag annars saknar i böcker så är det en väldigt stark relation med en bästa vän och inte bara med kärleksintresset, men så är det alltså verkligen inte i den här boken.

När det kommer till själva konceptet, med hur kärlek betraktas som en sjukdom, så kan jag bara säga att jag tycker det är jätteäckligt. När det stod någonting om behandlingen och hur man gjorde så rynkade jag på näsan. Jag har insett att jag gillar dystopier, men jag gillar inte dystopier lika mycket när de mixtrar med människornas kroppar eller sinnen. Jag tycker det är lite obehagligt. Detta gjorde att läsningen av Delirium inte alltid var bekväm, den var lite påfrestande faktiskt. Men på något konstigt sätt gillar jag det också, boken gjorde mig som läsare mer aktiv i handlingen genom att framkalla dessa känslor.

Det kanske framgår att jag gillar den här boken sjukt mycket (”sjukt”, get it?) men när det väl begav sig där klockan på två på natten och jag skulle sätta betyg så det blev inte helt full pott. För att min magkänsla sa det, och jag litar alltid på den. 9/10 poäng. Om jag ser fram emot att få fortsätta serien: otroligt mycket ja!!!

Titel: Delirium
Originaltitel: Delirium
Serie: Delirium #1
Författare: Lauren Oliver
Utgivningsår: 2012
Antal sidor: 466

PS. Jag har tidigare läst Resten får du ta reda på själv av författaren och då var jag inte helt uppslukad men nu känner jag en stark lust att läsa om den, bara för att få leva i Lauren Olivers språk lite till.

3 kommentarer:

  1. Vad kul att du gillade den, och den är ännu finare på originalspråk. :)
    Jag har taggat dig: http://petrasbokblogg.blogspot.se/2013/05/big-books-tag-tegelstenstaggen.html :)

    SvaraRadera
  2. Vilken bra recension Beate, jag fick jättestor lust att läsa den! Lät som en perfekt bok enligt mig!

    SvaraRadera
  3. Vilken bra recension Beate, jag fick jättestor lust att läsa den! Låter som en sjukt (höhö) intressant bok!

    SvaraRadera