fredag 25 januari 2013

Berättelsen om boken och flickan

Det var en gång en flicka som precis hade läst ut City of Glass av Cassandra Clare. Det hade tagit henne hela eftermiddagen och hon var alldeles domnat i hela kroppen på grund av den smått obekväma ställningen hon suttit på i sin säng.

När boken var slut kände hon sig både ledsen, glad, tom och hel. Hon hade fått bevittna slutet på någonting stort. Men samtidigt visste hon att det inte var slutet. Det fanns ytterligare tre böcker och genast brann hon av en okontrollerbar längtan efter att få fortsätta. Och eftersom hon faktiskt hade nästa bok ståendes i sin vackra hylla tog hon upp den med hårt bultande hjärta för att låta sig uppslukas.

Men det var någonting som inte kändes rätt. Efter första kapitlet så kände hon sig varken uppslukad eller euforisk, något som tidigare böcker lätt kunnat framkalla hos henne. Det kändes som om detta var en annan serie, ett annat perspektiv och med ett annat mål. För på vilket sätt hade historien egentligen kunnat fortsätta  så att den behöll samma järngrepp om hennes hjärta?

Hon hade förväntat sig för mycket. Därför slog hon igen boken efter ungefär fyrtio sidor för att sova och tänka igenom detta noggrant. Hon ville inte vanvörda minnet av den fantastiska historia som precis tagit sitt slut. Hon ville minnas den precis som den var, utan att blanda in nästa boks underliga känsla.

Nästa dag hade hon kommit fram till vad hon skulle ta sig till. Med beslutsamhet och ångest drog hon ut bokmärket ur boken som hon påbörjat föregående kväll och stoppade tillbaka den i hyllan. Hon hade kommit fram till att hon behövde en distinktion mellan de första tre böckerna i serien och de sista tre. När hon plockade upp nästa bok skulle hon se det som början på en helt ny serie, med en helt ny känsla och med ett helt nytt mål.

För henne skulle The Mortal Instruments alltid sluta med City of Glass...

1 kommentar:

  1. Jag känner samma sak, det är därför jag inte har plockat upp fjärde boken än. Alla säger att det inte är lika bra som första vilket gör mig så orolig.

    SvaraRadera