söndag 30 december 2012

Ashs bok


Detta är sista och avslutande delen i Iron Fey-serien av Julie Kagawa, spoilers förekommer med allra största säkerhet för er som inte läst de första tre böckerna!

I tre böcker har vi fått följa Sommarkungens halvmänskliga dotter Meghan och hennes äventyr i landet Aldrig, allt som oftast tillsammans med sommaralven Puck, hennes kärlek vinterprins Ash samt en spydig katt vid namn Grimalkin. Efter att de har lyckats förinta hotet från Järnhovet blir däremot Meghan själv Järndrottning och då kan de inte längre träffas på grund av det förrädiska järnet.

Ash, som blivit Meghans riddare och svurit på att alltid stå vid hennes sida, har nu också lovat att hitta ett sätt för dem två att vara tillsammans igen utan risk för sitt eget liv. För att förverkliga denna dröm måste han förvärva en själ, något som är precis lika omöjligt som det låter.

Han får ännu en gång sällskap av sin forna vän men numera dödsfiende Puck och katten Grimalkin. För att kunna fullborda sin färd tar de hjälp av den stora farliga Vargen samt en till alv, någon som får Ashs beslutsamhet att svikta. Är det möjligt för en som varit så vårdslös och våldsam som Ash att få en själ? Och kommer hans hjärtas drottning fortfarande att vilja ha honom efteråt?

För övrigt så tycker jag att denna kille ser alldeles för söt ut för att vara Ash.

Först och främst, tack så väldigt mycket Harlequin-förlag för denna bok och de andra tre i serien!

Denna bok är annorlunda mot de första tre eftersom den är skriven ur Ashs perspektiv. Jag tycker att det blev ungefär tio gånger bättre på det sättet, Ash har mycket mer djup och kunskap och erfarenheter och det gjorde att berättandet av historien togs till en ny nivå. Det var som att genom hans berättande knöts lösa trådar i de tidigare tre böckerna ihop och man fick en mycket klarare helhetsbild. Jag föredrar honom framför Meghan alla gånger!

En sak som verkligen gjorde sig bättre ur Ashs perspektiv var relationen mellan honom och Puck. Jag tyckte att den var intressant redan innan men nu när man fick reda på hur Ashs kände och alla hans motstridiga känslor så blev det så himla mycket bättre!

Ash som person är en ganska sammansatt. Han har gjort några riktigt fruktansvärda saker i sitt förflutna och när det kom fram under bokens gång tyckte jag verkligen inte om honom. Han blev ganska obehaglig. Men det var då, och nu är han ganska sympatisk och hängiven vilket gör att jag accepterar honom som huvudperson och önskar honom all lycka.

Dock så var han så förändrad jämfört med de tidigare böckerna. Då var han den alltför kylige vinterprinsen som absolut inte fick visa känslor, den fasaden gjorde honom väldigt intressant som karaktär. Nu när de murarna är rivna så besitter han inte längre samma mystik och jag är inte säker på att jag gillar honom mer isig eller mer ”mänsklig”…

Boken är ganska obehaglig på sina ställen. Det är inte en dans på rosor i landet Aldrig och nu tar vi oss också längre in i landet och får reda på ännu mer förskräckliga varelser och ställen. Men det är spännande, jag gillar det skarpt! En sak jag har att säga om slutet är att ”den stora striden” kom lite för tidigt. Jag höll på att dö och då var det typ fyrtio sidor kvar! Efter ”den stora striden” ville jag bara att slutet skulle komma direkt.

Alla dessa åsikter och all text betyder i grund och botten egentligen att jag tyckte att denna bok var väldigt bra och fascinerande. Det finns något med dessa böcker (främst de senaste två) som gör att jag grinar ögonen ur mig på slutet, men ändå känns det som om något inte är helt hundra… Jag vet inte hur jag ska förklara mig, men ungefär såhär: det är mer känsla ingjutet i boken än en fantastisk storyline.

Den fick 10/10 poäng. Jag kan inte ge något annat. Det är fysisk omöjligt.

Titlel: Järnkonungen
Författare: Julie Kagawa
Serie: Iron Fey #4
Utgivningsår: 2012 (på svenska)
Antal sidor: 375

1 kommentar:

  1. Hej Beate
    Kul att du gillade denna bok. Hör gärna av dig om du är intresserad av att läsa fler böcker under 2013.
    //Fia

    SvaraRadera