söndag 14 oktober 2012

Järndrottningen


Detta är del 3 i serien Iron Fey, så det kommer definitivt innehålla spoilers för er som inte har läst de två tidigare delarna, Järnkonungen och Järnprinsessan (länkar till mina recensioner).

Meghan vill återvända till sin familj efter att ha blivit förvisad från landet Aldrig tillsammans med prins Ash. Hon tror att hon är klar med alvintriger och kontrakt, men så fel hon trodde.

Den falska Järnkonungen är fortfarande ute efter henne och hon blir tvungen att sätta ut för att stoppa honom och rädda alla hon håller kär. Frågan är bara hur många av dem som kommer leva att kunna glädjas av hennes ansträngningar.


Tack Harlequin-förlaget som gav mig denna som recensionsexemplar!

Jag tycker bättre om Ash i denna bok än någon annan. Nu har han inte längre några skyldigheter till Vinterhovet och kan alltså släppa på den iskalla fasaden, vilket jag uppskattar. Nu får man se honom och Meghan retas med varandra, skratta lite och skämta. Dock ligger denna alv-het över honom fortfarande och gör honom nästan olidligt ridderlig och beskyddande. Ibland ville jag bara säga åt honom att sluta vara så pretentiös, men samtidigt var det ju en av sakerna som gjorde honom charmig.

Ännu en gång vill jag klaga lite på Meghan som har så lite tilltro till sin prins. Han har lovat att aldrig lämna henne, men ändå håller hon på och nojar över att han ska försvinna och att hon inte vill att han ska följa med henne för att det är för farligt. Det stör mig, deras daltande med varandra, ”oh, det är för farligt”, och ”nej, rädda dig själv”, och ”om jag brydde mig så mycket om dig som jag borde så skulle jag låta dig gå”. Nej, ta och inse att ni älskar varandra och inte vill vara ifrån varandra och gör det bästa av saken istället säger jag.

Puck. Jag stör mig på honom också. Även om Meghan inte känner några slags amorösa känslor mot honom så låter hon honom följa med henne och Ash och verkar helt lugn med det. Hon låter honom strida för henne och det tycker jag är lite hyckligt. En sak är också att Ash och Puck inte kommer överens alls och bara gnatar på varandra hela tiden. Puck är Meghans bästa vän och Ash hennes pojkvän (det låter lite trivialt, men ni fattar vad jag menar) och om det var upp till mig skulle jag inte tolerera att de behandlade varandra på det viset. Jag skulle kanske inte ha velat att Puck följde med alls(enligt mig är han fortfarande mest i vägen).

Världen. Alvriket, Järnriket… Jag njuter av alltsammans. Jag älskar hur Julie Kagawa har lyckats skapa en atmosfär i Järnriket som är så himla förpestad men samtidigt fullt greppbar. Själva konceptet med att det är människors misstro till alverna och deras växande kärlek för teknik är vad som är roten till allt ont känns rätt så genialt faktiskt. Och jag älskar alla varelser, jag kan se dem så tydligt framför mig och allting känns bara sådär inbonat och bra som det gör ibland.

Och så slutet... Även om jag störde mig på många saker innan så glömde jag fullständigt bort dem när det närmade sig. Jag kom knappt ens inte ihåg hur boken börjat. Jag tänker inte säga hur det slutar eller ens göra en liten spoileralert, jag tänker bara säga att jag tyckte det var fruktansvärt bra. Det hade kunnat gå hur som helst och så gick det som det gick. Och det var så... bra.

Boken fick 10/10 poäng av mig, men om man kapat av de sista femtio sidorna hade den nog bara fått 8.

Titel: Järndrottningen
Originaltitel: The Iron Queen
Serie: Iron Fey #3
Författare: Julie Kagawa
Utgivningsår: 2012 på svenska
Sidantal: 382 (precis samma som Järnprinsessan och två mer än Järnkonungen!)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar