måndag 1 oktober 2012

En recension

Igår läste jag ut Järnprinsessan. Lite surt var det att det var efter att jag gjort månadsavstämningen för denna månad, men så kan det gå. Boken är andra delen i en serie, spoilers kan förekomma!

Meghan Chase är bunden vid sitt löfte att följa med Prins Ash till Vinterhovet, där hon nu är mer eller mindre fången utan att kunna träffa Prinsen som hon trodde älskade henne. Hon är fruktansvärt ledsen och uppgiven men när Sommarhovet kommer för att lämna över Årstidernas spira ser hon sin chans att komma därifrån. Hennes far kung Oberon vill däremot inte hjälpa henne och allting förändras när Vinterhovet blir attackerat och Årstidernas spira blir stulen.

Trots Ashs kyla mot henne hjälper han henne från hovet och de inser att det är Järnhovet som ligger bakom attacken. De ger sig ut för att hitta staven, men de trodde inte att de ännu en gång skulle få hjälp av katten Grimalkin, en Järnhäst och en viss gammal alv som förr var Meghans goda vän.


När den här boken började så var som sagt Meghan fångad i Vinterhovet. Eftersom det hovet och hennes fars hov är bistra fiender så var det inte så konstigt att folk behandlade henne illa, Ash hade till och med sagt till henne de skulle vara det, till och med han själv. Därför blir jag faktiskt rätt irriterad när Ash då är extremt elak mot Meghan för hon tror genast att deras kärlek hade varit en lögn och att allting hade varit på låtsas. Jag menar, han hade uttryckligen sagt åt henne att inte lita på honom när de var där och självklart kunde han inte visa några känslor, då hade de båda blivit dödade! De kvinnliga huvudkaraktärer i YA-böcker tycker jag alltid har så låg självkänsla eftersom de genast vid minsta lilla sak tror att killen inte älskar dem längre. Om det hade varit jag hade jag förstått att killen i fråga var tvungen att spela elak för att inte få oss båda dödade, även om jag säkert blivit fruktansvärt sårad också. Lite tilltro måste man ju ha!

För att då fortsätta prata om Meghan och Ash så tycker jag att deras romans är väldigt gripande. Ashs romantiska historia är väldigt sorglig och det hela blir väldigt jobbigt när Meghan kommer in i bilden också. Jag förstår hur jobbigt hon måste tycka att det är och jag förstår hans splittrade känslor. Och att de är dödsfiender och att de aldrig kan vara tillsammans, det är helt enkelt väldigt engagerande och spännande. Men, som sagt, så störde jag mig i början på att Meghan bara avfärdade Ashs känslor så och sedan själv svor på att hon inte hade några känslor för honom längre (bullshit!).

Kärlekstriangeln tycker jag var rätt klassisk, en gammal vän som plötsligt blir något mer och den mörka och mystiska killen. Själv hejar jag på den mörka och mystiska killen. Jag har kommit på att jag faktiskt alltid hejar på den mörka och mystiska killen, jag är väl mer lagd åt det hållet. I den här historien (precis som alla andra kärlekstrianglar jag läst) så störde jag mig mest på den andra killen (som inte var mörk och mystisk) och tyckte att han var i vägen. Även han i detta fall hjälpte till i kampen om att få tillbaka spiran, ur den synpunkten var han rätt behändig.

Jag gillar världen som detta utspelar sig i, den är väldigt dunkel och rå och det känns spännande. Det är liksom inget daltande. Och varelserna i den är några sådana som jag känner igen och andra som är helt nya, men vad som än dyker upp så känns det aldrig klyschigt eller fånigt. Författaren har anpassat varelserna så att de ska passa in i resten av historien.

En sak som jag måste nämna också (SPOILER ALERT!) är när Ash blivit skadad av buggen från Virus och de var tvungna att gå på Meghans skolbal för att få honom att friskna till. Det känns lite som ett ganska lågt knept, jag erkänner det för jag har använt det själv, att slänga in en bal i historien där tjejen får bli så vacker att alla tappar andan och sedan är killen/killarna så snygga att man tappar andan och så får man dansa med varandra och så blir allting vackert och vemodigt. Ett extra plus blir det också om kvällen urartar och tjejen blir tvungen att slåss i sin balklänning. Eller så kanske det här bara var extra tydligt för mig eftersom jag använde mig av nästan exakt samma händelseförlopp i en bok jag skrivit? Eller så kanske hela den här balgrejen är väldigt uttrycksfull och metaforisk och klurigt ditsatt och jag är mycket smartare och mer litterär än jag tror? (SPOILER SLUT!)

Jag har också kommit fram till att jag gillar skrivsättet, jag gillar Julie Kagawas sätt att uttrycka sig på. Det blir ganska slagfärdigt och träffande. I den första boken kändes det som om jag var mer eller mindre immun mot sådana här smäktande formuleringar och lekar med ord, men nu kände jag att jag uppskattade dem.

Det var många lösa trådar och jag knappt kan vänta med att ta upp igen i nästa bok. Jag gav den 9/10 för den bet sig fast och flög förbi och ville inte lämna mig ifred efteråt. Och sådant tycker jag väldigt mycket om.

Titel: Järnprinsessan
Originaltitel: The Iron Daughter
Serie: Iron Fey #2
Författare: Julie Kagawa
Utgivningsår: 2010
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 382

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar