onsdag 26 september 2012

En lärdom

Nej, vet ni vad? Jag lånade ju My Name is Memory av Ann Brashares på skolbiblioteket igår, en bok som jag faktiskt tittat rätt länge på och varit sugen att läsa. En lucka hade öppnat sig och jag tog chansen. På kvällen läste jag, och jag läste... och jag läste...

Men när jag hade kommit ungefär nittio sidor in i boken (cirka två timmar) så förstod jag att jag inte alls tyckte om den! Den var inte alls som jag hade tänkt mig, romantisk och spännande. Den var tråkig. Jag kände ingen lust alls att fortsätta från sida tjugo ungefär men jag kämpade ett tag till innan jag insåg att jag inte ville fortsätta.

När jag väl bestämt mig för att det var ett förlorat fall började jag bläddra framåt i boken och läsa brottstycken för att se om det verkade bli bättre någon gång. Det verkade det inte. Historien som hade så mycket potential! (En kille som kommer ihåg alla sina levna liv från 500-talet och ibland träffar på en flicka som han är extremt förälskad i, grejen är bara att hon inte kommer ihåg honom så som han kommer ihåg henne.) Jag är besviken. Men mest av allt är jag glad att jag inte fortsatte, samma kväll (faktiskt precis innan jag började läsa) så såg jag en recension på samma bok av Anna och hon hade bara gett den 2/10. Kanske var det dödsdömt redan där...

I alla fall så började jag samma kväll (alltså igår) med en annan bok eftersom My Name is Memory hade en dålig eftersmak och jag var väldigt angelägen om att bli av med den. Den boken var Järnprinsessan av Julie Kagawa! Jag har redan läst 150 sidor ur den.

Vad har vi lärt oss av detta: att sluta läsa direkt när man känner att det är fel och inte envist hålla sig kvar och övertyga sig själv om att det kanske blir bättre. När det är en bra bok så känner man oftast det och behöver inte tvinga fram det.

Med dessa visa ord säger jag godnatt!

1 kommentar:

  1. Sv: Alltid kul att möta en likasinnad ;) Jag lägger upp inlägg om skrivning lite då och då, ska fortsätta göra det i framtiden också :)

    SvaraRadera