tisdag 28 augusti 2012

Ni kommer inte få ut något särskilt vettigt av detta...

Igår läste jag ut Bärnstenskikaren, sista delen i Den Mörka Materian av Philip Pullman, och jag tänkte göra en slags recensionsliknanade sak nu. Det råkar nämligen vara på det viset att jag älskar den här boken tremendously och jag har ingen lust att analysera denna, jag tänker helt enkelt sprida min eufori lite grand här.

(Om ni inte läst någon tidigare del i serien så borde ni nog inte läsa detta...)

Denna bok handlar om den nu trettonåriga Lyra, hennes vän Will och en massa andra karaktärer. Centrumet i boken är kriget mot Auktorieten som snart kommer börja. Will och Lyra får vara med om helt otroliga saker, båda enskilt och tillsammans, och deras färd och uträttelser får enormt stort inflytande i utgången av kriget.


Tja, en liten resuméliknande sak (jag varnade er i början!) var det där. Boken är femhundra sidor lång men eftersom detta är det viktigaste i boken väljer jag bara att ta upp de sakerna. Ni som har läst de tidigare två delarna förstår ungefär vad detta går ut på, och om ni inte har gjort det borde ni kanske läsa mina recensioner på antingen Guldkompassen eller Den skarpa eggen (där ni också får läsa idel lovord).

Jag uppfattar boken som att den på sätt och vis handlar om mänsklighet. Eller, inte mänsklighet, snarare medvetenhet. Några av de varelser vi får möta i boken är medvetna, tänkande och beräknande som vi människor, men de är ju inte mänskliga. Men de varelserna är också så fantastiska, de är så himla genialiskt uttänka att jag blir lite rädd.

Karaktärerna, Lyra, Will, Pantalaimon, Iofur Raknison, mrs Coulter, lord Asriel, Lee Scoresby... Jag älskar dem allihop. Allting är så tätt ihopvävt, ena stunden följer vi Lyra som vi har känt och älskar i två böcker redan, sedan skiftar vi fokus och man introduceras för någon helt ny, kanske bara tillfälligt, och ändå älskar man den.

Att kunna skapa ihop alla dessa världar och teorier är ett mysterium för mig. Jag får komplex över mitt eget skrivande när jag tänker på det för jag kommer aldrig bli så bra som Philip Pullman... Jag känner att det han skapar med sina böcker är något som jag också skulle vilja göra och jag blir avundsjuk och starstruck och imponerad och rörd på samma gång. Det han har skapat är fantastiskt och jag är så glad över att det existerar. Så enkelt är det.

Jag skulle kunna förklara varje detalj av boken och hur mycket jag älskade den, men det skulle bli vääääldigt långt och ni skulle nog bli väääldigt irriterade på mig då, så jag tänker bara säga såhär: den var himlastormande fantastisk, den är ett mästerverk och det bästa jag någonsin läst i hela mitt snart sjuttonåriga liv. Jag råder er att läsa den för den är infernaliskt smart, spännande, intressant, romantisk och underbar.

Den fick 20/10 poäng, i upplösningstillstånd.

Titel: Bärnstenskikaren
Originaltitel: His Dark Materials III, The Amber Spyglass
Serie: Den mörka materian del 3, His Dark Materials #3
Författare: Philip Pullman
Utgivnigsår: 2000
Sidantal: 505

3 kommentarer:

  1. SV: Jag och Lucy har gjort lite små ändringar, så läs hennes senaste inlägg! :D Jag har länkat till det i mitt senaste inlägg!

    SvaraRadera
  2. Åh, älskar själv His Dark Materials bortom alla gränser <3

    SvaraRadera
  3. Läste den här serien när jag var 12-13 år och älskade den otroligt mycket :) Sista bokens slut var så fint men sorgligt. Så fort jag har mindre böcker att läsa (kanske aldrig, med andra ord...) så ska jag helt klart läsa om den! :)

    /Amelie
    www.ameliesboktips.blogg.se

    SvaraRadera