lördag 4 augusti 2012

Den skarpa eggen mot en molnfylld himmel

Utläst är den andra delen i Philip Pullmans Den mörka materian-serien, Den skarpa eggen! Behold el recension. Spoilers kommer förekomma och jag rekommenderar inte att läsa recensionen om man inte har läst Guldkompassen.


Efter att ha sett sin vän Roger bli mördad av sin egen far för att denna skulle kunna skapa en reva mellan världarna följer Lyra efter honom in i den nyöppnade världen. I ett annat Oxford än det Lyra just lämnat söker Will desperat efter en grön mapp som han behöver för att skydda sin mor. Efter en hastig och omvälvande flykt hamnar han i en annan värld, i samma värld som Lyra också hamnat i.

De blir vapendragare och tillsammans möter de själaslukande Vålnader, alethiometerns försvinnande, det underliga vädret och till sist, Den skarpa eggen. Kniven som kan skära igenom alla material i världen och som också kan skapa fönster mellan världarna. Ett föremål som kommer att vara till mycket stor hjälp i det förekommande kriget.


I den här boken tar hela historien ett steg uppåt, så att man kan se en större del av bilden och ett större sammanhang och mer människor blir inkluderade. Den här guldgula känslan och glimret som låg över Guldkompassen, som jag ser som något som Lyra står för, är inte lika framträdande här. Troligtvis eftersom hon inte längre är den enda huvudpersonen. Nu gör Will sitt intåg med pompa och ståt!

I den här boken är Lyra i förändring, liksom hennes och alla andra världar. Den här Lyra-heten som jag avgudar får ge plats för andra karaktärsdrag, såsom att vara vårdande, respektfull, känslig, uppmärksam, beräknande, omhändertagande och mogen, för att nämna några. Främst riktas dessa känslor mot Will, som förresten är ett år äldre än henne, nämligen tolv (jag tycker dock att det är fel att tänka på dem som så unga, men det är den bittra verkligheten). Eftersom boken fortfarande cirklar runt Stoft och dess intrång i puberteten undgår det inte att märka att Lyra är på väg in i den, och detta beskrivs mycket vackert och skört.

Will är också en fin karaktär. Som tolvåring och levt hela sitt liv ensam med en mamma som gränsar till galenskap har han utvecklat en vuxenhet som ibland får ge efter för hans desperata längtan efter att själv bli tröstad och omhändertagen. Han vill hitta sin pappa som var en känd upptäcksresande och hans mamma sa till honom att han skulle ta upp pappans mantel, och det är något som Will verkligen vill göra. Hans längtan efter en far och sina ömma känslor för sin mor får stor plats vilket känns väldigt äkta.

Också Lyra har tankar kring sina föräldrar, mest då sin mor som hon vet letar efter henne i denna nya värld. Främst är det tankar kring rädsla och äckel. Den här fixeringen vid föräldrar tycker jag är väldigt bra eftersom båda barnen är i den åldern då man har en besvärlig relation till dem. När man är lite yngre avgudar man dem och när man har blivit tonåring är allting bara struligt. Den här tiden mitt emellan dessa två tycker jag var intressant att läsa om.

Många karaktärer kommer och går, men en av mina favoriter är Mary Malone, som i Wills Oxford är forskare och har upptäckt Mörk Materia, den som man i Lyras värld kallar Stoft. Hennes experiment med detta är OTROLIGT fascinerande att läsa om och den delen är verkligen sjukt bra. Den hade gärna fått ta större del, men andra grejer var mer påträngande och det har jag förståelse för (man måste ha i åtanke att jag läst serien en gång förut så jag vet lite grand vad som kommer hända i sista boken). Dessutom är denna bok den kortaste i serien och det slog mig efter att ha läst ut den att den egentligen är något av en transportsträcka... Här förklaras och resoneras det och boken är nödvändig för att förstå sammanhanget och vad som håller på att hända, men det är ändå inte händelserna som är i fokus, upplever jag det som.

Tempot var varierande, eller så var det bara jag som tappade sugen lite för när det var ungefär sjuttio sidor kvar tog jag en liten paus på någon dag sådär och läste den andra boken jag höll på med. Jag vet inte riktigt varför... Underligt. Däremot är jag övertygad om att sugen kommer komma tillbaka till sista delen Bärnstenskikaren som jag genast efter utläsningen började bläddra i.

Sammanfattningsvis så var detta en mycket, mycket bra bok. Att få ihop ett sådant stort sammanhang, med tusentals världar, fler händelseförlopp, nya människor och göra det bra är en stor bedrift i sig och jag står fast vid att Philip Pullman är en av mina största idoler. Dock var dragningskraften inte lika stor som i Guldkompassen trots många avslöjanden och spännande händelser.

Den fick 9,5/10 för att jag inte var fullständigt euforisk utan bara extremt imponerad och intrigerad.

Titel: Den skarpa eggen
Originaltitel: His Dark Materials II/The Subtle Knife
Serie: Den mörka materian del 2, His Dark Materials #2
Författare: Philip Pullman
Utgivningsår: 1997
Sidantal: 312

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar