onsdag 4 juli 2012

Allt hon sa var sant, ibland


Jag har läst ut mitt tredje recensionsexemplar! Vilket är Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo.

Alicia är närmast självlysande. Hon är ämnad för stordåd. Tycker hon själv. Syokonsultenten, bästa kompisen Fanny och föräldrarna blir däremot inte så glada när hon bestämmer sig för att hoppa av gymnasiet för att uträtta dessa stordåd.

Det resulterar i en massa jobbigt prat om framtidsplaner (om inte kommunen ska bli inblandad), men Alicia tar saken i egna händer och skaffar ett jobb på ett café. Där råkar hon också få syn på Isak. Mycket äldre än henne och redan upptagen, men det hindrar inte Alicia. I samma veva flyttar hon även in till sin mormor för eftersom hon inte står ut med sina kvävande och oförstående föräldrar. Sedan händer något som får Alicia att stanna upp och tvivla i sitt stordådsmakeri och skaka henne djupt.


Denna bok läste jag ut på några timmar, den är rätt kort. På de drygt tvåhundra sidorna fick jag däremot uppleva glädje, frustration, förälskelse, sorg, tvivel och lite vanlig tonårsosäkerhet. Tack Rabén och Sjögren för den karusellen!

Alicia var en helt okej huvudkaraktär. Hon ansåg sig själv vara kanske lite mer än hon kanske var, men så tror jag att många tonåringar känner sig. Att resten av världen inte förstår sig på en och ens intellekt och storhet. Just så tyckte i alla fall Alicia och det fina (och lite läskiga) med henne var att hon också agerade utifrån det! Hon insåg att skolan inte var något för henne och hoppade av, hon såg en kille hon ville ha och gick på jakt efter honom, hon ville inte bo hemma och flyttade hem till sin mormor. Hon agerade helt efter eget huvud och det tyckte jag var coolt. Hon gjorde precis vad hon tyckte var rätt för henne själv och det är det nog inte många som gör, vilket gör henne speciell. Dessutom gillar jag hennes klädstil mycket! Det var lite likt det som jag brukar ha på mig, vilket fåfängt nog fick mig relatera lite mer till henne.

Jag har hört många prisa mormorn i denna bok, och visst var hon bra, men jag tycker ändå att hon var ganska normal. Det extraordinära i detta fall var ju hennes och Alicias relation, vilken jag erkänner var väldigt speciell och trevlig. Det var nog den enda relationen i boken som var oväntad. Hon hade det trassligt med sina föräldrar, vilket inte är så ovanligt, och relationen med bästisen var lite på svaj ett tag, vilket också är helt normalt. Men de normala relationerna fick mig att uppskatta de mindre normala relationerna mer. Den hon hade till den här Isak till exempel.

Just den tyckte jag var lite... överdriven, kanske. Jag trodde helt enkelt på den till hundra procent, vilket jag hade gjort med allt annat i denna bok. Fast utan den hade boken också varit lite mindre intressant, så jag accepterade den ändå. 

Det jag också gillar med boken var att den inte slutade sådär smörigt och feelgood-aktigt. Allting var inte på väg uppåt och vissa saker var lite osäkra, precis som livet är i allmänhet. Och jag gillar att hon flera gånger i boken sa ”allt jag säger är sant”. Det gjorde titeln väldigt befogad och speciell. Det liksom pirrade till lite varje gång det stod med. Det var mycket bra.

Och språket! Jag är lite blown away. Det var så verklighetstroget som tonårstankar. Det var lite svengelskt och Lisa använder sig av språket för att skapa humor och känsla vilket blir väldigt roligt och effektfullt. Jag brukar inte läsa svenska böcker så väldigt ofta, och ännu mer sällan när det är svenska som originalspråk! Det var lite magiskt. Lisa lyckades göra både Alicias och mormorns talspråk verklighetstroget vilket var mycket bra gjort av henne tycker jag.

Sammanfattningsvis tyckte jag väldigt mycket om den här boken! Språket var underbart, helt underbart att ta del av, Alicia var en headstrong tjej (förlåt för att jag nyss använde det uttrycket på allvar)  som jag gillade mycket att följa, relationerna var antingen igenkännande normala eller speciella och intressanta. Jag hade trott att jag kanske skulle tycka att den var lite för kort, men det kändes inte alls så. Den var perfekt längd. Det hade bara varit fel att dra ut på det längre.

Den fick 9/10 i min lilla läsdagbok. En liten parantes kan vara att jag grät lite när jag läste den. Sådant är intressant att veta.

Titel: Allt jag säger är sant
Författare: Lisa Bjärbo
Originalspråk: Svenska
Utgivningsår: 2012
Antal sidor: 248



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar