måndag 4 juni 2012

Recension!


Detta är andra delen i en serie och jag varnar er för eventuella spoilers!

Sapphire, Conor, deras mamma och plastpappa samt Sapphires hund Sadie har flyttat från stugan vid havet och flyttat till Saint Pirans.  De håller fortfarande på att återhämta sig från tragedin, Sapphys och Conors pappas försvinnande. De är däremot övertygande om att han inte är död, trots vraket man hittade av hans skepp, och snart kommer Sapphy även få bevis för detta…

Sapphire kan inte glömma Ingo och havsblodet i sig och hennes förbindelse med havsriket blir allt starkare medan Conor förtränger allt som har med Ingo att göra och skaffar sig ett nytt liv i Saint Pirans. Något stort är däremot på gång och när Sapphy blir varse om detta har hon inget annat val än att rådfråga havsfolket sida vid sida med sin motstridige bror.


Det låter så spännande när jag skriver det här, jag känner att jag själv skulle vara lockad av att läsa den här boken om jag såg detta. Men tyvärr är den inget jag rekommenderar…

Den första delen i serien, Ingo, var ganska spännande. Det var mystiken och det farliga med havet som var drivkraften i boken, men trots att samma stämning är bäddad för i Tidvatten känner jag det inte alls. Jag sa om Ingo att den borde ha skrivits på ett mer dramatiskt sätt (översättning: språket var barnsligt) och jag uttryckte min sorg över att boken inte var anpassad till äldre läsare. Det märktes tydligt att Ingo hade en yngre målgrupp än den jag representerar och med denna bok blev detta ännu tydligare.

Ni vet hur hjältinnan i böcker brukar ha ett kärleksintresse? I vanliga fall en snygg kille med mystisk bakgrund. Just den bilden hade inte varit rätt för denna historia och är heller inget som nödvändigtvis behöver finnas i en bok för att göra den bra, men samtidigt blir jag så himla trött på vad jag fick. Föremålet för Sapphys kärlek i denna bok är hennes hund Sadie. Och det kanske kan vara något bra och trevligt i andra sammanhang men i detta kändes det bara så hopplöst barnsligt att det inte ens var charmigt.

Jag har svårt att få grepp om Sapphys ålder, någonstans runt elva, tolv skulle jag tro. Trots detta uttrycker hon sig och beter sig som mycket en tonåring, med undantaget av hennes kärlek till hunden Sadie. Jag får inte ihop henne som huvudperson med den åldersgrupp handlingen och språket är riktad till. Ärligt talat tyckte jag hennes äldre bror Conor var mycket intressantare och hade hellre sett att serin haft hans point of view.

Boken var seg och jag blev inte alls engagerad. Jag skummade till och med. Jag! Jag som alltid är nitiskt noggrann med att läsa varje ord i en bok, och om jag misstänker att jag missat något går jag tillbaka och läser om stycket. Jag var bara så himla angelägen om att den skulle ta slut någon gång att jag inte brydde mig om vad som hände. Spänningsfaktorn höjdes lite på slutet, men sedan blev det bara klyschigt. Ännu en gång, ack så barnsligt!

Det finns fyra böcker i serien och jag vet att den tredje finns på biblioteket, jag misstänker att den fjärde inte blivit översatt, men jag vet inte om jag tänker fortsätta läsa… Upplägget och storyn har så mycket potential och jag vill verkligen ge den en chans men det känns lite ovärt om det ska fortsätta i den här stilen. Vilket jag misstänker att det kommer göra.

Den fick 4/10 poäng. Oftast brukar helt okej för mig ligga på någonstans runt fem, detta är under det. Det är helt enkelt inte okej för mig när jag är tvungen att skumläsa en bok bara för att få den överstökad.

Titel: Tidvatten – När jorden svämmar över
Originaltitel: The Tideknod
Serie: Ingo #2
Författare: Helen Dunmore
Utgivningsår: 2008 på svenska
Antal sidor: 288

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar