lördag 23 juni 2012

Min första fairytale retelling


Prinsessan Azalea bor i ett slott tillsammans med sina tio systrar (ja, TIO!), Kungen och sin mor, som är väldigt sjuk. Innan Julbalen som Azalea detta år är värdinna för kallar hennes mor henne till sig, ger henne en silvernäsduk och ber henne svära på att ta hand om sina yngre systrar.

När sorgetiden börjar innebär det inte bara att ha svarta kläder, inte få vistas utomhus och alla fördragna fönster för alla prinsessor utan ett helt år utan att få dansa. Azalea som är äldst tar hand om sina systrar så gott hon kan, och som av en slump hittar hon ett sätt att få sina småsystrar att få sin högsta önskan uppfylld.

Hon hittar ett magiskt passage i deras sovrum som leder till en värld gjord av silver där det finns en paviljong dit systrarna beger sig varje natt för att få dansa. Men Mr. Keeper som genom magi hålls fången inom slottets väggar har ett mörkare syfte med att låta prinsessorna dansa i hans paviljong.



Jag måste börja med att säga att detta var den mest genommysiga bok jag har läst på väldigt länge! Den liknade mest en saga och hade inte många likheter med ”vanliga” YA-böcker där tjejen har övernaturliga krafter och hittar en mörk, snygg kille att tråna efter. Nej, det som stod i fokus i den här trevliga lilla berättelsen var Azaleas förhållande med sina tio systrar, saknaden efter sin döda mamma, den knakiga relationen till sin pappa och sin vilja att dansa. Och så fanns det lite kärlek också. Och magi.

För att säga några ord om magin i denna bok kan jag säga att jag gillade den mycket. Man kunde inte kasta förhäxningar på varandra som i Harry Potter, den bara fanns där. Ett magiskt te-set, ett magiskt svärd, magin i att Svära på Silver och den där ”little flickery bit inside of you” som inte hade något namn. Magin var som jag föreställer mig att den är i Skönheten och Odjuret, trots att jag aldrig läst eller ens sett filmen. Den fanns däremot en mörkare sida av magin, Blodseder och förmågan att fånga själar för att sedan tortera dem. Det var skönt med en sådan här avväpnande och oskyldig sorts magi istället för den som snärjer och förför.

Azalea har tio systrar så naturligt blev det ganska många huvudkaraktärer. I början av boken trodde jag att allt i princip allt fokus skulle vara på Azalea och systrarna bara skulle nämnas då och då för att göra saker och ting enklare, men så blev det inte alls. Alla systrarna hade stora roller att spela i historien och de hade alla en speciell och älskvärd personlighet. Det bör också nämnas att de blev namngivna i bokstavsordning, Azalea, Bramble, Clover, Delphinium, Evening Primrose (Eve), Flora, Goldenrod, Hollyhock, Ivy, Jessamine, Kale och till sist Lily. Hur sött är inte det?

För att då säga några ord om Azalea så tycker jag att hon var extremt bra. Jag tyckte väldigt mycket om henne. Hon var så himla trovärdig som storasyster, och eftersom författaren Heather Dixon själv har fyra bröder och sex systrar så är det inte så konstigt att hon kan gestalta förhållandena mellan syskonen så väl. Hon hade många fina egenskaper men blev aldrig klyschig eller ”för mycket”. Och hon trånade inte särskilt mycket efter en viss Lord, vilket jag tyckte var bra.

Språket var väldigt underhållande. Särskilt samtalen mellan systrarna var väldigt roliga att läsa, och ännu bättre var att när man läste en mening så kunde man nästan direkt identifiera vilken syster som sagt det vilket jag tycker är väldigt bra gjort. Dock har jag en liten anmärkning vad gällde tempot på berättelsen. Spänningen byggdes mycket snabbt upp och jag var så ivrig att få veta vad som skulle hända härnäst att jag tjuvtittade på sidor längre fram flera gånger. Det är ju något bra, att vara så uppslukad att man bara vill ha mer, men slutklämmen tycker jag blev lite för… långdragen. Jag blev helt enkelt väldigt otålig, och då inte på ett bra, ivriga sättet. Det blev så många svängar i upplösningen (de blev tillfånga tagna, lyckades fly, de var nära att fånga honom, han flydde) att jag blev lite trött. Jag ville ju veta slutet någon gång! Och det gjorde det ju, och det var bra, så jag är dock nöjd.

Jag vill också säga att det var väldigt intressant att läsa en bok där huvudpersonens brinnande intresse är dans. Hela boken handlade i princip om dans vilket är ovanligt. Det brukar vara böcker som huvudpersonen brinner för, naturligt eftersom man måste älska böcker för att själv skriva en. Jag kan dock inte riktigt bestämma mig för om de ständiga referenserna till dans var smått störande eller charmigt…

Den fick 8/10 poäng av mig. Nu när jag tänker efter är den nog värd 9. Det här med att det är en fairytale retelling visste jag inte när jag började läsa, vilket jag nog är glad över. Här är en länk som berättar lite om ursprungsberättelsen.

Titel: Entwined
Serie: Ingen
Författare: Heather Dixon
Utgivningsår: 2011
Antal sidor: 472

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar