torsdag 7 juni 2012

Det här med betyg...

Jag har tänkt lite på det här med betygsättning av böcker. Det har pratats lite om det och nu skulle jag gärna vilja göra mitt inlägg i debatten.

Jag började betygsätta böckerna jag läste för ungefär tre år sedan då jag på allvar tog tag i min läsdagbok. Då hade jag ett spann på 1-5 poäng. Det ledde däremot till många halva poäng och på grund av detta utökade jag till 1-10 som jag håller fast vid fortfarande.

Min älskade lilla läsdagbok

Poängen jag sätter på böcker säger egentligen inte så mycket om hur kvalitativ litteratur jag har haft att göra med, på vilken nivå den ligger internationellt eller hur den är om man jämför med andra böcker. Det handlar för det mesta om vad jag kände inför boken, hur mycket den berörde mig, hur mycket jag skrattade, hur mycket jag grät och om den lämnade ett litet spår efter sig.

Jag har gett böcker som kanske inte ses som väldigt speciella eller innovativa höga poäng eftersom de fick mig att må bra. Ni vet den där trevliga, pirrande känslan som infinner sig när man läser en bra bok? Det är vad som främst styr mig när jag poängsätter.

Så om ni tittar på betygen jag har gett böckerna i mina recensioner så är inte det ett kvitto på hur boken är rent fysiskt, med handlingen och språket och så, utan hur mest hur den fick mig att känna mig. Jag har gett böcker som blivit allmänt erkända, till exempel Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann, Damernas detektivbyrå och Potensgivarna, låga poäng därför att de inte framkallade några särskilda känslor hos mig. Den enda glädjen jag har av dem idag är att kunna stoltsera lite genom att säga att jag faktiskt har läst dem (vilket känns lite sorgligt).

Några böcker som jag gett full pott är till exempel de två första böckerna i serien De Utvalda, Paranormalcy och Niceville. Det är en rätt brokig skara. Och jag tycker inte att det känns fel att ge den ganska ytliga och säkert bristfälliga Paranormalcy samma betyg som Niceville som är rätt djup och avhandlar seriösa ämnen. Det hela beror på att de båda fick mig att känna. Känslan kanske inte grundade i samma sak men den var ändå tillräckligt stark i båda fallen för att jag skulle ge dem tio av tio.

Ta alltså inte alltför seriöst när ni tittar på poängen jag sätter på böcker. Jag går aldrig efter någon mall av något slag utan går rent på känsla. Ibland kan det ju däremot vara så att känslan dämpades av ett simpelt språk eller otrovärdiga karaktärer och då avspeglas det i poängen. Jag har däremot inte så att två poäng av totalen är språket, två är handlingen, två är karaktärer och två är allmänt och om boken uppfyller vissa krav så får de en viss del poäng. Det kommer helt från hjärtat, vilket vi alla vet inte är särskilt rationellt.

Hoppas att ni känner er lite mer illuminerade angående min syn på betygsättning nu! Ha det fint!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar