fredag 29 juni 2012

Day 5: 30 Days of Harry Potter

Jag varnar er för spoilers! Jag tänker mig denna utmaning som ett slags sätt att visa världen (nåväl, kanske inte hela världen direkt, men några stycken) vart någonstans jag står i Harry Potter-frågor och att den mer är tänkt till sådana och att den mer är tänkt till sådana som redan läst böckerna och vill ta del av andras åsikter. Alltså tänker jag inte vakta min tunga (...eller fingrar) för spoilers när jag skriver dessa inlägg.  


Day 5: Saddest moment.


Något som alltid får mig att fälla några tårar är i slutet på Harry Potter och Dödsrelikerna del 2, när Harry ska möta Voldemort och använder uppståndelsestenen för att återse några av sina döda vänner och familjemedlemmar. Det tycker jag är väldigt sorgligt.


Detta är dock på filmen, det var länge sedan jag läste, men jag är säker på att detta passage kommer framkalla en liknande reaktion hos mig i bokform också.




Jag blir tårögd bara jag läser detta. Det finns även en annan fin sak som Lily säger...


"We never left."


Imorgon blir det: Day 6: Favorite professor.

Mitt liv ur boksynvinkel just nu

Nu tänkte jag ge er en liten sammanfattning av min dag hittills (oroa er inte, det är bokiga händelser som inträffat!).

Klockan nio var jag på jobbet i skolbiblioteket. Ni kommer ihåg vad jag skrev om sommarjobbet förut? Nu råkar det vara så att de här böckerna som jag skulle omplacera i datorn, det blev jag klar med igår. Därför har jag fått en ännu mindre hjärnkapacitetkrävande uppgift, nämligen att damma HELA biblioteket!

Jag började då igår med skönlitteraturhyllorna för ungdomar och vuxna, och efter att ha jobbat hela den dagen och hela denna dag har jag kommit ungefär hälften av den. Sedan väntar barnhyllan och facklitteraturhyllorna. Och det är dammigt. Jag som redan är sjuk och hostig virvlar upp allt damm för att sedan andas in det i mina lungor, det är inte en särskilt bra kombination. Men, jag är dock positiv, jag får ju handskas med böcker.

Jag fick gå hem tidigt (fredag samt en väldigt snäll omhändertagare) och gissa vad som väntade mig på sängen? Nu råkar det vara så att det kan ni nästan omöjligt veta eftersom jag inte har skrivit något om det, men i alla fall så var det två recensionsexemplar!!! För några dagar sedan skickade jag nämligen ut förfrågningar till olika förlag med önskan om att få erhålla ett recensionsexemplar, och nu har två nappat!


Detta är Järnkonungen av Julie Kagawa. Jag har läst om serien lite varstans och jag tycker att den har mycket stor potential och är jättesugen på att få läsa!


Och detta är Lisa Bjärbos Allt jag säger är sant! Jag följer Lisas blogg och jag tycker den är mycket rolig, träffsäker och underhållande. Jag hoppas självklart på samma sak för denna bok!

Dessutom fick jag hem en liten lapp där det stod att jag hade ett paket att hämta ut från en matvaruaffär i närheten, och jag kan inte annat än tro att det är Härligt oärligt av Ally Carter från tävlingen hos Hanna.

När vi nu ändå pratar böcker (för det ämnet behandlar vi ju så sällan här) så kan jag ju skriva några ord om hur Pride and Prejudice framskrider för mig. Jag älskar den hittills. Jag tycker att det är rätt avslappnande för jag kan hela historien så väl så jag behöver inte anstränga mig för att hänga med i svängarna utan bara njuta av språket och greppet.

Jane Austen är i sanning min idol.

torsdag 28 juni 2012

Day 4: 30 Days of Harry Potter

Jag varnar er för spoilers! Jag tänker mig denna utmaning som ett slags sätt att visa världen (nåväl, kanske inte hela världen direkt, men några stycken) vart någonstans jag står i Harry Potter-frågor och att den mer är tänkt till sådana och att den mer är tänkt till sådana som redan läst böckerna och vill ta del av andras åsikter. Alltså tänker jag inte vakta min tunga (...eller fingrar) för spoilers när jag skriver dessa inlägg. 


Day 4: Favorite villain.


Hm... Villain känns lite svår att definiera, men jag tänker köra min egen tolkning. Min favoritskurk är Horace Snigel Horn. Favorit känns lite underligt att titulera honom som dock, eftersom jag inte tycker om honom. Här har ni i alla fall mina tankar angående denna turbulenta professor:

När vi först träffar honom i hans hus i den lilla byn Budleigh Babberton, så har han förändrat mugglarhemmet han för närvarande huserar i och själv gjort om sig till en fåtölj för att skydda sig från Dödsätarna. Redan här börjar mitt ogillande... Jag tycker att han var rätt dryg när han först introducerades. Jag tyckte att hans sätt att samla på sig elever som han ansåg skulle bli framgångsrika var väldigt ogint och hänsynslöst. Det måste ha funnit många, många sådana som Ron som hamnade i kläm och aldrig fick Horaces medkänsla. Jag tycker det är elakt.

Han är en väldigt mesig och är rädd för att kännas vid sina fel och misstag (ni vet, det där minnet?). Han kryper inför de som kan ge honom skydd och skänker sin gunst till de som han tror kan ge honom förmåner, alla andra är honom likgiltiga. Han vill inte heller välja sida i kriget som rasar. Han väntar till absolut sista sekunden med att fatta ett beslut, och att det inte händer innan Dödsätarna försöker inta skolan tycker jag är skamligt och fegt. Någonstans i boken (kommer ej exakt ihåg var) så antyds det också att han var villig att ansluta sig till Dödsätarna, bara för att de kunde ge honom skydd. Jag tycker det är olojalt och fegt.

Nej, Horace Snigelhorn är en yngkrygg, pompös och ogillad av mig.


Imorgon blir det: Day 5: Saddest moment.

onsdag 27 juni 2012

En skola som inte hade så mycket med häxor att göra

Igår så läste jag ut Häxskolan av Emily Gould och Zareen Jaffery och här följer en liten recension!

Sophie är inte glad när hennes berömda skräckfilmsregissör till pappa och allmänt häxintresserade mamma tvingar henne att flytta från Los Angeles till pappans hemstad Mythic. Mythic är smått berömd eftersom den har en historia kantad med häxor och wicca (=en slags naturreligion, ofta förknippad med just häxor, sökte på google nyss). Anledningen är att kraftiga oväder har blåst in över havsstaden och invånarna tror att den berömda skräckfilmsregissören kan injaga lite sympati (och pengar) från resten av landet.

Sophie är inte nöjd med sitt spöklika hus och kusliga skola, hon är inte det minsta lik sina föräldrar i det avseendet. När hon börjar i skolan blir hon något av en snackis på grund av sin pappa, men efter ett tag finner hon vänner i form av Katherine, Devon och Cilla, samt den ganska nördiga Paul.

Sophie har under det senaste året kunnat få saker att hända om hon tänker dem intensivt och hon börjar misstänka att hennes vänner är av samma sorts efter ett uppträde under en fotbollsmatch. Det blir uppenbart att de fyra är ämnade att bilda en häxcirkel och att ovädren skapas av en ond häxa. Frågan är bara vem.


Anledningen till att jag köpte denna bok på bokrean i år var att jag för ett bra tag sedan såg den på biblioteket och tyckte att den verkade bra. Tyvärr hade jag glömt hur tunn den var (jag gillar lite tjockare böcker), vilket jag försöker visa ovan. Och "tunn" var i allmänhet ett rätt bra ord att beskriva hela boken med. "Platt" passar också in.

Historien hade en liten överraskning i form av Sophies föräldrar som skräckfanatiker och att häxorna i boken var med gammaldagsa, sådana som rör i grytor och har pentagram och sådant. Det var det enda som fick mig att höja på ögonbrynen lite (inte bli förvånad, det är en alltför stor reaktion). Handlingen var väldigt simpel och vissa gånger tyckte jag rent av att det var skrattretande. Jag hade tyckt bättre om detta om jag var lite yngre, sisådär elva, tolv kanske.

Språket var ganska underhållande stundtals, vilket var den enda positiva saken jag har att säga som är uppriktigt. Sophie var rätt fånig och hennes vänner var riktiga stereotyper. Författarna hade inte ens försökt dölja de uppenbara klyschorna, vilket nästan får mig att tro att det var meningen att vara sådär, för ingen kan väl välja så uppenbara karaktärer om man inte måste? Det fanns även en snygg, farlig kille inblandad i historien som rökte örtcigaretter och hamnade hos rektorn som Sophie var betuttad i, och även detta kändes fånigt.

Nej, det var helt enkelt inte en särskilt bra bok, dock var den lite mysig och underhållande ibland. Hade uppskattats mer om jag varit yngre och kanske inte så läsvan som jag är. Den fick 4 av 10 poäng. Inte jättedålig men inte riktigt helt okej. Well, well, nu har jag läst den i alla fall! Jag vill också rikta uppmärksamheten ännu en gång mot titeln på detta inlägg. Jag hade trott att hela skolan skulle vara magisk och att de skulle lära sig trolldomer, lite á la Hogwarts, men så var det inte alls. Det känns att den svenska titeln var lite fånig tycker jag...

Titel: Häxskolan
Originaltitel: Hex Education
Författare: Emily Gould och Zareen Jaffery
Serie: Ingen! Som tur är...
Utgivningsår: 2007 på engelska
Antal sidor: 208

Det engelska omslaget, som ger lite fel vibbar tycker jag. Ser mer ut som en vuxen chic lit-framsida á la Marian Keyes här enligt mig, vilket är helt fel!

Day 3: 30 Days of Harry Potter

Jag varnar er för spoilers! Jag tänker mig denna utmaning som ett slags sätt att visa världen (nåväl, kanske inte hela världen direkt, men några stycken) vart någonstans jag står i Harry Potter-frågor och att den mer är tänkt till sådana och att den mer är tänkt till sådana som redan läst böckerna och vill ta del av andras åsikter. Alltså tänker jag inte vakta min tunga (...eller fingrar) för spoilers när jag skriver dessa inlägg. 


Day 3: Favorite character.


Harry Potter är ju ett lite uppenbart svar, och självklart älskar jag honom, men det känns onekligen som att alla redan är medvetna om hur bra han är. Jag finner det min plikt att föra fram någon annan, mindre välkänd, karaktär i ljuset så. Låt mig tänka lite...


Jag tycker att Luna Lovegood är riktigt cool. Hon är verkligen speciell och underlig. Det finns inte mycket som är main streem eller "vanligt" med henne och det tycker jag är väldigt roligt. Hon är inte heller framställd på ett karikatyraktigt sätt, som något slags parodi på någon som skulle vara underlig. Det känns inte heller som om hon blev instängd i storyn för att det skulle vara rolig med en skum människa, utan helt enkelt att hon fanns på Hogwarts och hade en roll att spela. Hon behövdes, och inte för att man skulle skratta åt henne (enbart, hon är rätt rolig).


Hon är som hon är, löper hela linan ut och är sig själv utan att bry sig om vad andra tycker. Och det tycker jag är coolt!


Okej, nu kanske det inte blev någon särkskilt okänd karaktär, men jag är nöjd med mitt val. Några andra namn som är värda att nämnas i förbifarten är, Bill Weasley, Professor McGonagall, Xenophilius Lovegood, Miranda Goshawk, med mera, med mera...


Imorgon blir det: Day 4: Favorite villian.


PS. Har ni märkt att mellanrummen mellan styckena har blivit bredare? Det är ett enkelt slag på enter, men av någon anledning har avståndet ändrats, är det bara jag som har upptäckt detta eller har andra som har blogger upptäckt samma fenomen?


PS2. Detta var mitt hundrade inlägg! Yeay!

tisdag 26 juni 2012

Day 2: 30 Days of Harry Potter

Jag varnar er för spoilers! Jag tänker mig denna utmaning som ett slags sätt att visa världen (nåväl, kanske inte hela världen direkt, men några stycken) vart någonstans jag står i Harry Potter-frågor och att den mer är tänkt till sådana och att den mer är tänkt till sådana som redan läst böckerna och vill ta del av andras åsikter. Alltså tänker jag inte vakta min tunga (...eller fingrar) för spoilers när jag skriver dessa inlägg.

Nu är det alltså dags för:

Day 2: Least favorite book in the series.


Jag tänker svara Harry Potter och Halvblodsprinsen på detta. Jag skyggar lite inför denna bok, det är helt enkelt den bok jag tycker minst om i serien. Anledningen till detta är att känslan i den är lite... kal. Lite oskyddad och lite för icke-Harry-Potter-aktig. Jag säger inte att den är dålig, absolut, absolut inte! Den är mycket viktig för hela historien, den är spännande och genialisk och det finns trevliga små ljusglimtar (Harrys och Ginnys eskapader, till exempel) i det annars lite grön-gråaktiga diset som ligger över den.


Men om man bortser ifrån dem (ljusglimtarna alltså) så tycker jag att stämningen är lite för ruggig. De här tillbakaglimtarna på Voldemorts liv (värst vad mycket glimtar det blev här!) är ytterst spännande men det känns inte sådär trevligt och ombonat som jag gärna vill att Harry Potter ska kännas. Det känns som att ifrån första boken så har det blivit dunklare och mörkare allt eftersom tiden går och i Halvblodsprinsen tycker jag att just det inslaget är lite för dominerande. Jag vet att det är så det är tänkt och att det är ett medvetet konstgrepp, men det faller mig helt enkelt inte lika mycket i smaken som de andra böckerna...

Det är sorgligt och fruktansvärt (OKEJ, NI SOM FORTSATT LÄSA TROTS VARNINGEN OCH ITNE HAR LÄST BOKEN BÖR VERKLIGEN SLUTA NU OM NI INTE GJORT DET TIDIGARE!) att Dumbledore dör, men det är inte på grund av det som jag tycker boken är dyster. Det är helt enkelt hela känslan.

Och jag måste ännu en gång säga att trots bokens brister så är det en Harry Potter-bok och den är fantastisk och jag älskar den förbehållslöst. Den är helt enkelt den bok jag tycker minst om i serien...

Imorgon blir det: Day 3: Favorite character.

måndag 25 juni 2012

Att skörda frukten av sommarjobb

Idag var första dagen på mitt första sommarjobb någonsin. Kan ni gissa vad det har någonting att göra med...?

Böcker, var rätt svar. Jag ska befinna mig i ett skolbibliotek de närmsta två veckorna där jag ska ändra datan så att det står att de är placerade i en annan skola (lite krångligt att förklara, väldigt enkelt att utföra). Dessa böcker ska sedan flyttas till den skola som jag ändrat till att de finns i. Det är lite monotont och hjärndött, men jag gillar det. Varför? Jag får vara kring första-ordet-i-detta-stycke.

När två veckor har gått ska jag förflyttas till statsbiblioteket där jag kommer fortsätta ta hand om böcker. Helt ärligt talat vet jag inte exakt vad. Det räcker med att jag får vara i ett bibliotek.

Jag vill gärna säga att jag tog detta jobb med ädla motiv. "Kommunen behöver mig till detta ytterst viktiga arbete! Jag ska uppoffra mig för kommunens bästa! Jag vill inte alls tjäna pengar!". Men, om jag ska vara ärlig så hade jag en liten, liten baktanke.

Jo, i bibliotek (och på alla ställen där det finns böcker säkert) finns det böcker som är lite slitna, lite oönskade och som ligger i lådan för pappersinsamling. När jag nu får chansen ser jag det som min plikt att rädda dessa från deras sorgsna öde och ta hem dem till mig.

Alltså, här är vad jag har räddat idag:


Och eftersom bilden är lite dålig får ni en lista:
  • Sagor för barn över 18 år av Tage Danielsson
  • A Discovery of Witches av Deborah Harkness
  • All That Glitters av V.C. Andrews
  • Mannen som kunde tala med hästar av Nicholas Evans
Sagor för barn över 18 år fick jag syn på och tänkte direkt på min käre far, så den var främst tänkt till honom. A Discovery of Witches råkar faktiskt redan befinna sig i min ägo, men eftersom den var det närmsta jag kom till någonting jag verkligen ville ha, tog jag den också trots att den är i väldigt dåligt skick. Kanske kan det bli en liten gåva till syster eller mor. All That Glitters verkar vara någon slags halvsliskigt familjedrama. Jag tog den nog bara för att den var på engelska. Och Mannen som kunde tala med hästar anser jag vara en klassiker och det var den enkla anledningen till att jag tog med mig den hem.

Jag tycker om mitt jobb.

Day 1: 30 Days of Harry Potter

Så lyckat det blev med den där utmaningen då! Jag kan dock försvara mig med att jag det aldrig någonstans stod att det skulle börja dagen efter det att jag publicerat inlägget! Så, jag väljer alltså att på riktigt starta 30 Days of Harry Potter idag.

Jag varnar er också för spoilers! Jag tänker mig denna utmaning som ett slags sätt att visa världen (nåväl, kanske inte hela världen direkt, men några stycken) vart någonstans jag står i Harry Potter-frågor och att den mer är tänkt till sådana och att den mer är tänkt till sådana som redan läst böckerna och vill ta del av andras åsikter. Alltså tänker jag inte vakta min tunga (...eller fingrar) för spoilers när jag skriver dessa inlägg.

Day 1: Favorite book in the series.


Jag hyser en stor förkärlek gentemot Harry Potter och Den Flammande Bägaren och har alltid gjort det. Jag tycker att stämningen i den är så olik de andra böckerna och det är väldigt spännande och intressant att få ta del av andra trollkarlsskolor från andra delar av världen. Det blåser liksom en frisk vind genom hela Harry Potter-världen i och med de utländska deltagarna och deras skolor och traditioner.


Man får ser huvudpersonerna från andra synvinklar också. Främst Hermione och Ron, det känns på riktigt som att det är här deras lilla kärlekshistoria tar sin början. Det är väldigt fint, tycker jag, även om den inleds med svartsjuka och missförstånd. Harry fattar ju även tycke för Cho Chang och detat är väldigt roligt eftersom dessa är de första romantiska inslagen i serien.


I allmänhet tycker jag att världen expanderar igenom den här boken. Det visar verkligen att Rowling har tänkt och lagt ner mycket tid på att väva samman alla trådar. Hon visar att hon med bravur behärskar det som hon har skapat genom att fortsätta bygga på det.


Jag tycker helt enkelt att den är bäst. Den är mest spännande, bäst uppbyggd och har en oändligt klurig story, extremt genialisk. Det är också den bästa filmen, om man bortser ifrån de två första som har det där absolut magiska, guldglittrande skimret som ingen senare Harry Potter-film har.


Imorgon blir det: Day 2: Least favorite book in the series.

lördag 23 juni 2012

En vinnare!

Vet ni? Ni kommer ihåg den här tävlingen som jag anmälde mig till, lite sådär i sista stunden? Jag vann den!!!

Jag fick ett mejl igår när jag var med några vänner och de frågade vad som hade hänt när jag började tjuta. "Jag har vunnit en bok!", delgav jag dem glatt. "Jaha", sa de. "Vi trodde du hade vunnit en bil eller något, så som du lät..."

Denna lilla goding är nu alltså på väg hem till mig! Tack Hanna!

30 Days of Harry Potter


Hej på er! Jag klickade mig själv in på denna blogg igår och såg något som gjorde mig intresserad. Nämligen 30 Days of Harry Potter. Jag har sett sådana här "30 days of..." cirkulera bland bokbloggar men aldrig har jag antagit något liknande själv. När jag däremot läste igenom dagarna så insåg jag att jag inte kunde låta denna "30 days of..." slip through my fingers.

Jag är en äkta Harry Potter-älskare och jag och systeryster brukar jämt dra citat ur boken eller recitera långa passage så fort det passar. Det känns som om jag har något att bidra med till Harry Potter-världen, vilket är anledningen till att jag antagit denna utmaning!

Här är schemat:

Day 1: Favorite book in the series.
Day 2: Least favorite book in the series.
Day 3: Favorite character.
Day 4: Favorite villain.
Day 5: Saddest moment.
Day 6: Favorite professor.
Day 7: Least favorite professor.
Day 8: Favorite subject.
Day 9: Least favorite subject.
Day 10: Favorite shop in Diagon Alley
Day 11: Most handsome character.
Day 12: Most beautiful character.
Day 13: Most missed dead character.

Day 14: Favorite book cover.
Day 15: Favorite Tri-Wizard Tournament challenge.
Day 16: Favorite Hogwarts house.
Day 17: Favorite animagus.
Day 18: Favorite unforgivable curse.
Day 19: Favorite horcrux.
Day 20: Funniest moment.
Day 21: Most emotional moment.
Day 22: Aspired Quidditch position.
Day 23: Whose pantronus is your favorite?
Day 24: Your own patronus.
Day 25: Favorite Dursley.
Day 26: Favorite wand.
Day 27: Favorite magical ability.
Day 28: Favorite death eater.
Day 29: Favorite Hogwarts portrait.
Day 30: Favorite spell.

Detta kommer med all säkerhet hålla mig motiverad att göra inlägg  med tanke på att det finns mycket annat på sommaren som pockar på ens uppmärksamhet.


Jag önskade mig alla böckerna på engelska och fick dem i en fin låda och denna utgåva. Mycket fin tycker jag! Dessutom ser ni Harry Potter och Hemligheternas Kammare till vänster. Jag håller på att samla på mig böckerna inbundna på svenska och har än så länge bara kommit till tvåan... Ettan har jag på min eminenta hylla som jag även har som header.


Min första fairytale retelling


Prinsessan Azalea bor i ett slott tillsammans med sina tio systrar (ja, TIO!), Kungen och sin mor, som är väldigt sjuk. Innan Julbalen som Azalea detta år är värdinna för kallar hennes mor henne till sig, ger henne en silvernäsduk och ber henne svära på att ta hand om sina yngre systrar.

När sorgetiden börjar innebär det inte bara att ha svarta kläder, inte få vistas utomhus och alla fördragna fönster för alla prinsessor utan ett helt år utan att få dansa. Azalea som är äldst tar hand om sina systrar så gott hon kan, och som av en slump hittar hon ett sätt att få sina småsystrar att få sin högsta önskan uppfylld.

Hon hittar ett magiskt passage i deras sovrum som leder till en värld gjord av silver där det finns en paviljong dit systrarna beger sig varje natt för att få dansa. Men Mr. Keeper som genom magi hålls fången inom slottets väggar har ett mörkare syfte med att låta prinsessorna dansa i hans paviljong.



Jag måste börja med att säga att detta var den mest genommysiga bok jag har läst på väldigt länge! Den liknade mest en saga och hade inte många likheter med ”vanliga” YA-böcker där tjejen har övernaturliga krafter och hittar en mörk, snygg kille att tråna efter. Nej, det som stod i fokus i den här trevliga lilla berättelsen var Azaleas förhållande med sina tio systrar, saknaden efter sin döda mamma, den knakiga relationen till sin pappa och sin vilja att dansa. Och så fanns det lite kärlek också. Och magi.

För att säga några ord om magin i denna bok kan jag säga att jag gillade den mycket. Man kunde inte kasta förhäxningar på varandra som i Harry Potter, den bara fanns där. Ett magiskt te-set, ett magiskt svärd, magin i att Svära på Silver och den där ”little flickery bit inside of you” som inte hade något namn. Magin var som jag föreställer mig att den är i Skönheten och Odjuret, trots att jag aldrig läst eller ens sett filmen. Den fanns däremot en mörkare sida av magin, Blodseder och förmågan att fånga själar för att sedan tortera dem. Det var skönt med en sådan här avväpnande och oskyldig sorts magi istället för den som snärjer och förför.

Azalea har tio systrar så naturligt blev det ganska många huvudkaraktärer. I början av boken trodde jag att allt i princip allt fokus skulle vara på Azalea och systrarna bara skulle nämnas då och då för att göra saker och ting enklare, men så blev det inte alls. Alla systrarna hade stora roller att spela i historien och de hade alla en speciell och älskvärd personlighet. Det bör också nämnas att de blev namngivna i bokstavsordning, Azalea, Bramble, Clover, Delphinium, Evening Primrose (Eve), Flora, Goldenrod, Hollyhock, Ivy, Jessamine, Kale och till sist Lily. Hur sött är inte det?

För att då säga några ord om Azalea så tycker jag att hon var extremt bra. Jag tyckte väldigt mycket om henne. Hon var så himla trovärdig som storasyster, och eftersom författaren Heather Dixon själv har fyra bröder och sex systrar så är det inte så konstigt att hon kan gestalta förhållandena mellan syskonen så väl. Hon hade många fina egenskaper men blev aldrig klyschig eller ”för mycket”. Och hon trånade inte särskilt mycket efter en viss Lord, vilket jag tyckte var bra.

Språket var väldigt underhållande. Särskilt samtalen mellan systrarna var väldigt roliga att läsa, och ännu bättre var att när man läste en mening så kunde man nästan direkt identifiera vilken syster som sagt det vilket jag tycker är väldigt bra gjort. Dock har jag en liten anmärkning vad gällde tempot på berättelsen. Spänningen byggdes mycket snabbt upp och jag var så ivrig att få veta vad som skulle hända härnäst att jag tjuvtittade på sidor längre fram flera gånger. Det är ju något bra, att vara så uppslukad att man bara vill ha mer, men slutklämmen tycker jag blev lite för… långdragen. Jag blev helt enkelt väldigt otålig, och då inte på ett bra, ivriga sättet. Det blev så många svängar i upplösningen (de blev tillfånga tagna, lyckades fly, de var nära att fånga honom, han flydde) att jag blev lite trött. Jag ville ju veta slutet någon gång! Och det gjorde det ju, och det var bra, så jag är dock nöjd.

Jag vill också säga att det var väldigt intressant att läsa en bok där huvudpersonens brinnande intresse är dans. Hela boken handlade i princip om dans vilket är ovanligt. Det brukar vara böcker som huvudpersonen brinner för, naturligt eftersom man måste älska böcker för att själv skriva en. Jag kan dock inte riktigt bestämma mig för om de ständiga referenserna till dans var smått störande eller charmigt…

Den fick 8/10 poäng av mig. Nu när jag tänker efter är den nog värd 9. Det här med att det är en fairytale retelling visste jag inte när jag började läsa, vilket jag nog är glad över. Här är en länk som berättar lite om ursprungsberättelsen.

Titel: Entwined
Serie: Ingen
Författare: Heather Dixon
Utgivningsår: 2011
Antal sidor: 472

onsdag 20 juni 2012

En tävling

Nu ni! Jag ska skriva ett litet inlägg om en tävling som pågår på denna blogg just nu.

Man kan vinna Ally Carters Härligt oärligt (Heist Society som har varit med på min "Böcker jag vill ha"-lista) och självklart tänker jag vara med i denna tävling! Hon har även skrivit serien som börjar med I'd tell you I love you but then I'd have to kill you som också finns med på en "Böcker jag vill ha"-lista och som troligtvis har den längsta och mest krångliga titel jag hört talas om.


Vilken framsida tycker ni är snyggast? Jag föredrar faktiskt det engelska, but man ska inte judge a book by its covers! (Jag vet, fin svengelska där.)

tisdag 19 juni 2012

The superiorness of Jane Austen


Igår tittade jag och en vän på den långa filmatiseringen av Stolthet och fördom av Jane Austen. För ungefär två år sedan började vi se den men vi hann då bara se klart fem av sex avsnitt, vi sa att vi skulle fortsätta om någon dag. Den där ”någon dag” blev två år och det var alltså inte förrän igår vi gjorde slag i saken och eftersom det var så länge sedan började vi om från början.

Jag måste få uttrycka min glädje över att sådant här existerar. Och med ”sådant här” menar jag kostymfilmer och kostymböcker (kan man säga så?). Jag tycker att det är bland det bästa som finns, talet är så målande och smäktande och kläderna är söta och allting är så underbart omständigt. Som i inledningen när Mrs Bennett grälar på Mr Bennet för att han måste avlägga en visit hos hyresgästen på Netherfield Park, Mr Bingley, eftersom hon och alla flickorna aldrig skulle bli bekanta med honom annars vilket inte skulle gynna hennes planer för äktenskap. Alla etikettsregler och liknande som man behövde ta hänsyn till. Det är så underbart. Det är en tidålder som verkligen fascinerar och fängslar mig.

Detta gjorde mig såklart väldigt sugen på att läsa Pride and Prejudice som jag har stående i bokhyllan. Jag är säker på att språket, det underbara, gammaldagsa engelska språket, kommer göra sig väldigt bra även i bokform. Jag har nämligen bara sett den nya versionen med Kiera Knightley och nu denna med Jennifer Ehle, aldrig har jag läst den. Jag njöt dock mycket av en annan av Jane Austens böcker Emma, men jag tror att jag kommer tycka bättre om Pride and Prejudice. Jag känner det på mig.


Jag skulle kunna ösa lovord över detta hur länge som helst, men jag tänkte bespara er det.

Ha en bra dag!

söndag 17 juni 2012

Filmer och böcker

Mitt sommarlov började i onsdags men först nu börjar det kännas som om jag är ledig... Min systeryster har tagit studenten men nu är allt sådant avklarat så jag kan påbörja lovet! Jag känner också att det är en bokbeställning på gång! Jag ska fila lite på en lista och se över finanserna så får jag sedan se vad jag kan åstadkomma...

Jag har också funderat lite på det här med valet mellan filmer och böcker. Jag älskar att läsa (hoppas att alla har snappat upp den lilla detaljen om mig vid det här laget). Läsning är en fantastisk uppfinning och en underbar tillgång och tillflykt. Däremot kräver det lite ansträngning av en. När jag läser vill jag vara alert och fullständigt med på vad som händer för det känns det bortkastat. Jag vill kunna njuta av läsningen.

Film, däremot, tycker jag inte kräver något speciellt av en, vilket ger det en orättvis fördel. När man är trött så kan man tänka "åh, vad skönt, nu kan jag läsa en stund", men sedan när man lägger sig i sängen och öppnar boken inser man att det gör lite ont i huvudet av bokstäverna och att man inte hänger med i vad som står. Att då ta sin tillflykt till film är ett mycket enkelt och smidigt sätt att tillfredsställa sin vilja att uppleva en historia samtidigt som det inte kräver någon stor prestation av en själv. För att inte nämna att historian tar slut efter två timmar. Tiden man lägger ner på en bok är nog femdubbelt så mycket.

Detta är min syn på film och böcker, ungefär. Film är jättetrevligt och jättebra men jag skulle egentligen vilja välja böcker nittionio gånger av hundra. Anledningen till att det inte blir så är att det är så mycket lättare med film. Jag är helt enkelt lite bekväm av mig, vilket jag önskar att jag inte var. Jag tycker att man inte hinner uppleva känslorna i en film lika bra som i en bok. I boken byggs stämningen (förhoppningsvis) upp och man hinner uppfatta små saker och verkligen gå på djupet. Detta har jag svårt att känna när jag ser en film, man skrapar bara lite på ytan (även om musiken är ett stort, stort plus!).

Det verkar nu som om jag säger att alla filmer är ytliga och enbart till för nöje, så är det såklart inte. Det råkar bara vara så att jag föredrar filmer som är lite mer lättsmälta så det är min referensram. Jag är också en sådan som gillar att se om filmer och det är inte ofta som jag tar mig för att sätta på en som jag aldrig har sett förut.

Hur känner ni inför det här? Brukar ni våndas så som jag gör, eller plockar ni bara lätt och ledigt upp boken utan att tänka på det andra, mindre koncentrationskrävande alternativet?

torsdag 14 juni 2012

Första recensionen för sommarlovet


De senaste dagarna har jag tillbringat i sällskap med Matchad av Ally Condie och nu tänkte jag fira sommarlovet i form av en recension!

Cassia har precis blivit matchad med sin bästa kompis Xander, något som är både ovanligt och underbart för henne. Hon hyser stor tilltro till Samfundet och dess kapacitet att välja ut någon hon ska leva tillsammans med för resten av livet, vart hon ska jobba, vart hon ska bo och vad hon ska äta. Men när Cassia stoppar in mikrochipet för att se på informationen om sin vän och match i kommunikationsporten flimrar det till en annan bild på en annan kille på skärmen.

Detta sätter igång funderingar hos Cassia och hon undrar hon Samfundet verkligen är så felfritt som hon alltid har trott. Hon finner sig själv med att försöka komma nära den andra killen som flimrade förbi på skärmen samtidigt som hon börjar hemlighålla saker för Xander. Saker om poesi, vävnadsprover, artefakter, olikfärgade kapslar och kärlek.

Ni får se boken ur detta perspektiv idag, för jag ville visa den här lilla bandremsan i toppen av bindningen. Den  har samma ljusgröna färg som den gröna kapseln, vilket jag tyckte var väldigt fint.

Den här boken var bra. (Har ni märkt att jag börjar nästan varje recension med ett sådant värdepåstående? Det känns som om jag redan från början måste markera vad det var jag tyckte om boken innan jag börjar analysera den.) Den var bra, men i början innan jag kommit in i boken och förstått greppet, var den lite långsam. Det var inte så mycket action i boken, det gick lite sakta, lunkade på i sin egen takt och saker och ting växte fram mer än hände plötsligt. Om jag hade varit förberedd på detta och att språket och stilen i boken var så poetisk hade jag kunnat tillgodose mig den mycket mer. Nu gick jag liksom in med en annan inställning och det gjorde att det tog längre tid för mig att bli uppslukad och njuta av nyanserna och framväxten av vissa insikter och känslor i boken.

Cassia är en helt okej huvudperson. I början när man får följa med henne på hennes matchningsbankett var hon inget speciellt, vilket säkert var mycktet medvetet, men hennes utveckling var jättebra och på slutet gillade jag henne mycket. Hon gick från att vara som alla andra i Samfundet, lydiga och utan åsikter, till att vara rebellisk och frustrerad. Det här med att hon var rebellisk och frustrerad hade jag gärna haft mer av, nu var det mer fokuserat på hur hon kom fram till dessa insikter och det fann jag var lite… segt. Jag ville ha en revolution men fick bara lite trotsiga handlingar. Just därför ser jag fram emot de två andra böckerna i serien då det kanske är lite mer sådant.

Det här samhället som Ally Condie har skapat tycker jag är bra. I början förstod jag inte riktigt strukturen, man var tvungen att läsa mer för att förstå och det gillade jag. Det var ett bra sätt att bli introducerad på istället för ett helt kapitel som är fullproppat med information och som egentligen inte har något annat syfte än att undervisa. Sådant tycker jag är lite störande när det förekommer, men så var det alltså inte här. Det var fascinerande hur hon föreställer sig framtiden och det kändes verklighetstroget, en möjligt utgång.

Till sist vill jag ännu en gång säga att om jag varit inställd på en mer poetisk och flytande bok hade jag uppskattat denna mer. Jag tror helt enkelt inte att jag var särskilt upplagd för den här typen av bok vilket fick det att kännas som lite slöseri på en sådan fin historia och sådant fint språk. Det var utvecklingen på karaktärerna som stod i centrum men jag insåg inte det förrän mer än halva hade gått, vilket var synd, för utvecklingen var verkligen enastående när jag nu tänker efter. Jag ser fram emot att läsa fortsättningen Crossed (har ännu ingen svensk titel, vad jag vet) och eftersom jag då vet vad jag ska vänta mig ska jag se till att jag läser den vid rätt tillfälle. 

Den fick 8,5/10 poäng i min läsdagbok. Jag våndades länge och undrade om den var värd nio eller om jag skulle nöja med mig ynka åtta. Sedan kom jag på att det är jag som poängsätter, och jag får göra precis hur jag vill så då tar jag med halvpoäng!

Titel: Matchad
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Matched
Serie:  Matched #1
Författare: Ally Condie
Utgivningsår: 2010 på engelska, 2012 på svenska
Antal sidor: 350 

måndag 11 juni 2012

What if your entire world was built on a lie?


Som lovat, dock lite senare, kommer här en recension på Switched!

Wendys mamma försökte mörda henne på hennes sexårsdag. Hon anklagade henne för att vara ett monster och för att ha mördat den son ultraljudet visat.

Tio år senare känner Wendy inte riktigt att hon passar in och hon känner sig skuldmedveten för att hon drar med sig sin bror Matt och moster Maggie när hon tvingas byta skola gång på gång. Hon har lagt märke till att en kille i hennes nya skola stirrar på henne och konfronterar honom.

Som av en händelse råkar de stöta ihop igen på en skoldans och där han agerar mycket underligt. Samma kväll dyker han upp utanför hennes fönster och berättar för henne att han är en spårare (tracker) och att hans jobb är att samla in bortbytingar från Trylle-folket. Hon är alltså ett troll.

För första gången på elva år besöker Wendy sin mor, som var den enda som förstått vad hon verkligen var för något.


Det här är mer en liten beskrivning av början på boken än en hel resumé men ni får nöja er med detta denna gång.

Den här boken har jag spanat länge på i mitt skolbibliotek och fullständigt beundrat den underbara framsidan. Jag beställde hem den och nu är den alltså läst. Vad tyckte jag om den nu då? Jo, jag tyckte ganska bra om den. Dock levde den inte riktigt upp till mina förväntningar.

Vi börjar med Wendy. I början framställs hon lite som ett typiskt fall av en strulig tonåring, hon blir ständigt relegerad och hon bryr sig inte om skolan. Denna bild hade jag svårt att relatera till, jag tyckte att hennes karaktär var lite luddig i början. Sedan allteftersom boken gick och hon hamnade på nya platser och i nya sammanhang så förstod jag henne lite bättre. Historien var skriven utifrån hennes perspektiv och någonting som jag reagerade på var att hon drog lite förhastade och underliga slutsatser i sina tankar. Ibland kändes de lite malplacerat och jag tänkte: ”men sådär har han väl aldrig sagt?”.

Detta för mig till nästa punkt på agendan nämligen Amanda Hocking. Detta är hennes debutroman, och jag vill inte verka petig men jag tycker att det skiner igenom. Som när huvudpersonen i tankarna drog slutsatser som aldrig hade uttalats högt. Historien kändes inte så tajt, den var underhållande och beroendeframkallande för all del, men inte helt vattentät. Det gick däremot att se genom fingrarna på, om man ville.

Det fanns flera faktorer i den här boken som jag gillar, det var fantasy, romantik, skuld, saknad, anpassning till nya levnadssätt… Okej, det är svårt att förklara det där sista utan att spiola någonting och jag utelämnade det i min lilla beskrivning ovan eftersom jag blev häpen när jag förstod detta och inte vill ta ifrån er det nöjet. Många av sakerna i boken var bra och sådant som jag inte har läst förut vilket var roligt, men det var ju det där som jag behövde se genom fingrarna på och det förstörde lite.

Allt som allt kan jag säga att det var en bra, väldigt kort, underhållande, inte fullständigt vattentät och vackert utformad bok. Dessutom påminde den manliga huvudpersonen lite om Jace i City of Bones vilket var ett stort plus för mig!

Den fick 7/10 poäng, bra men inte överväldigande. Den levde inte riktigt upp till mina förväntningar. Däremot längtar jag tills jag kan sätta klorna i fortsättningen, Torn.

Titel: Switched
Serie: Trylle Trilogy #1
Författare: Amanda Hocking
Utgivningsår: 2010
Antal sidor: 293, om man räknar bort extramaterialet och tjuvtitten på första kapitlet i Torn

söndag 10 juni 2012

Den lyxen...

I fredags var en sådan där dag då man bara ville ligga i sängen och läsa sin bok i stillhet. Och eftersom jag slutade tidigt och inte hade något skolarbete tillät jag mig själv den lyxen!


Såhär såg alltså min eftermiddag ut. Jag låg i sängen och läste Switched. Det är bara ett moment kvar nu i skolan och nästa vecka har jag bara en riktig dag så det känns nästan som sommarlov redan. Det var nästan som om jag tjuvstartade sommarlovet...

Jag hann däremot inte bara ligga och lata mig i sängen utan också ta en härlig promenad med systra mi i kvällssolen! Det såg ut såhär:


Det ska bli väldigt skönt med sommar!

PS. Jag läste ut Switched igår och ska skriva en recension på den idag. Bara så ni vet och har koll.

torsdag 7 juni 2012

Mitt andra recensionsexemplar!


Här kommer en recension på Själlös av Gail Carriger, mitt andra recensionsexemplar, som jag fått av Styxx förlag. Tack så mycket!

Boken utspelar sig i det viktorianska London, men inte det vi är vana med. Här är vampyrer, varulvar och spöken en del i vardagen. Man överlever förvandlingen till en övernaturlig om man har ett övermått av själ (det är i alla fall vad forskarna tror). Men Alexia Tarabotti är varken övernaturlig eller mänsklig. Hon är själlös vilket innebär att hon kan neutralisera vilken övernaturlig som helst bara genom att ta på dem, hud mot hud.

En kväll under en bal blir Alexia överfallen av en vampyr. Hon blir tvungen att använda sin hårnål av trä för att ta död på honom. Det mest chockerande var dock inte själva attacken utan att vampyren i fråga inte visste vem hon var, eller snarare vad hon var. Detta sätter många igång många frågeställningar, både hos Alexia och lord Maccon, en högvördig medlem av Registreringsverket för Onaturliga Företeelser och alfahanne för traktens varulvar.

Mysterierna tätnar när Alexia nästan blir kidnappad efter ett besök hos Westministervampyrernas svärmdrottning. Nya vampyrer och varulvar försvinner och någon är efter henne, men varför?


Jag fann det lite svårt att resumera denna bok eftersom den har så väldigt många små egenheter och om man förklarar en sak måste man också förklara en annan. Det här är alltså bara en liten del av vad som försiggår i detta alternativa 1800-talets London. Det var väldigt intressant att läsa om en era man ändå är rätt välbekant med men som någon har tagit sig an och gjort en helt ny twist på. Man fick lov att vara koncentrerad när man läste eftersom man för varje sida lärde sig något nytt om denna värld som Gail byggt upp, även om några saker var densamma.

Etikettsregler, till exempel. Det är väldigt roligt att läsa om sådant tycker jag. Den här tiden då man blev en gammal ungmö efter tjugofem, man var tvungen att ha ett förkläde vart man än gick, som man tänka på kvinnors svaga mentala styrka och man hade korsetter och kravatter på sig. Jag gillar den världen och genom att lägga till lite övernaturligheter och vetenskap så blev det extra spännande.

Huvudpersonen Alexia är halvitalienska, kurvig, frispråkig och en klassad ungmö. Och jag gillar henne skarpt. Hon är inte så himla fjössig (ord som betyder ungefär klen, feg och svag, vet ej varifrån det kommer), hon tar för sig och står upp för sig själv. Inte bara i sin situation som kvinna i ett samhälle där sådana betraktades som ömtåliga, utan även i sin relation till lord Maccon. Deras förhållande var intressant att följa och jag gillar det faktum att Alexia inte bara agerar som en kär tonåring (hon är ju faktiskt tjugosex). Hon kändes mer mogen och modig än hjältinnorna i andra YA-böcker jag har läst.

Denna bok är den första av genren stempunk som jag har läst, men jag måste säga att jag gillar det. Jag kan dra paralleller mellan Själlös och världen som existerar i Guldkompassen. I England, troligtvis någon gång runt 1800-talet, men samtidigt inte det England vi är vana vid att se, höra och läsa om. Det fanns också element som påminde lite om Frankenstein, men vetenskapen och obehagliga experiment. Jag försöker säga det på ett objektivt sätt (jag avskyr Frankenstein, har bara sett filmen men tycker den är sjukt obehaglig) bara så att ni får ett litet hum om vad som finns häri. Dock var de delarna inte överexponerade vilket jag är mycket tacksam över.

Avslutningsvis säger jag att detta blev en väldigt lång recension av en mycket bra och underhållande bok. Den fick 8/10 poäng av mig och jag tycker det ska bli väldigt spännande att fortsätta följa Alexia resten av serien. Jag måste också nämna språket som var mycket, mycket bra och som jag njöt mycket av att läsa. Ibland får man intrycket av att en bok borde vara bättre på engelska, men så kände jag faktiskt inte alls i detta fall.
Jag slänger in en liten bild på författaren också.

Titel: Själlös
Originaltitel: Soulless
Serie: Parasollprotektoratet #1
Författare: Gail Carriger
Utgivningsår: 2009, 2012 på svenska
Antal sidor: 365

Det här med betyg...

Jag har tänkt lite på det här med betygsättning av böcker. Det har pratats lite om det och nu skulle jag gärna vilja göra mitt inlägg i debatten.

Jag började betygsätta böckerna jag läste för ungefär tre år sedan då jag på allvar tog tag i min läsdagbok. Då hade jag ett spann på 1-5 poäng. Det ledde däremot till många halva poäng och på grund av detta utökade jag till 1-10 som jag håller fast vid fortfarande.

Min älskade lilla läsdagbok

Poängen jag sätter på böcker säger egentligen inte så mycket om hur kvalitativ litteratur jag har haft att göra med, på vilken nivå den ligger internationellt eller hur den är om man jämför med andra böcker. Det handlar för det mesta om vad jag kände inför boken, hur mycket den berörde mig, hur mycket jag skrattade, hur mycket jag grät och om den lämnade ett litet spår efter sig.

Jag har gett böcker som kanske inte ses som väldigt speciella eller innovativa höga poäng eftersom de fick mig att må bra. Ni vet den där trevliga, pirrande känslan som infinner sig när man läser en bra bok? Det är vad som främst styr mig när jag poängsätter.

Så om ni tittar på betygen jag har gett böckerna i mina recensioner så är inte det ett kvitto på hur boken är rent fysiskt, med handlingen och språket och så, utan hur mest hur den fick mig att känna mig. Jag har gett böcker som blivit allmänt erkända, till exempel Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann, Damernas detektivbyrå och Potensgivarna, låga poäng därför att de inte framkallade några särskilda känslor hos mig. Den enda glädjen jag har av dem idag är att kunna stoltsera lite genom att säga att jag faktiskt har läst dem (vilket känns lite sorgligt).

Några böcker som jag gett full pott är till exempel de två första böckerna i serien De Utvalda, Paranormalcy och Niceville. Det är en rätt brokig skara. Och jag tycker inte att det känns fel att ge den ganska ytliga och säkert bristfälliga Paranormalcy samma betyg som Niceville som är rätt djup och avhandlar seriösa ämnen. Det hela beror på att de båda fick mig att känna. Känslan kanske inte grundade i samma sak men den var ändå tillräckligt stark i båda fallen för att jag skulle ge dem tio av tio.

Ta alltså inte alltför seriöst när ni tittar på poängen jag sätter på böcker. Jag går aldrig efter någon mall av något slag utan går rent på känsla. Ibland kan det ju däremot vara så att känslan dämpades av ett simpelt språk eller otrovärdiga karaktärer och då avspeglas det i poängen. Jag har däremot inte så att två poäng av totalen är språket, två är handlingen, två är karaktärer och två är allmänt och om boken uppfyller vissa krav så får de en viss del poäng. Det kommer helt från hjärtat, vilket vi alla vet inte är särskilt rationellt.

Hoppas att ni känner er lite mer illuminerade angående min syn på betygsättning nu! Ha det fint!

måndag 4 juni 2012

Recension!


Detta är andra delen i en serie och jag varnar er för eventuella spoilers!

Sapphire, Conor, deras mamma och plastpappa samt Sapphires hund Sadie har flyttat från stugan vid havet och flyttat till Saint Pirans.  De håller fortfarande på att återhämta sig från tragedin, Sapphys och Conors pappas försvinnande. De är däremot övertygande om att han inte är död, trots vraket man hittade av hans skepp, och snart kommer Sapphy även få bevis för detta…

Sapphire kan inte glömma Ingo och havsblodet i sig och hennes förbindelse med havsriket blir allt starkare medan Conor förtränger allt som har med Ingo att göra och skaffar sig ett nytt liv i Saint Pirans. Något stort är däremot på gång och när Sapphy blir varse om detta har hon inget annat val än att rådfråga havsfolket sida vid sida med sin motstridige bror.


Det låter så spännande när jag skriver det här, jag känner att jag själv skulle vara lockad av att läsa den här boken om jag såg detta. Men tyvärr är den inget jag rekommenderar…

Den första delen i serien, Ingo, var ganska spännande. Det var mystiken och det farliga med havet som var drivkraften i boken, men trots att samma stämning är bäddad för i Tidvatten känner jag det inte alls. Jag sa om Ingo att den borde ha skrivits på ett mer dramatiskt sätt (översättning: språket var barnsligt) och jag uttryckte min sorg över att boken inte var anpassad till äldre läsare. Det märktes tydligt att Ingo hade en yngre målgrupp än den jag representerar och med denna bok blev detta ännu tydligare.

Ni vet hur hjältinnan i böcker brukar ha ett kärleksintresse? I vanliga fall en snygg kille med mystisk bakgrund. Just den bilden hade inte varit rätt för denna historia och är heller inget som nödvändigtvis behöver finnas i en bok för att göra den bra, men samtidigt blir jag så himla trött på vad jag fick. Föremålet för Sapphys kärlek i denna bok är hennes hund Sadie. Och det kanske kan vara något bra och trevligt i andra sammanhang men i detta kändes det bara så hopplöst barnsligt att det inte ens var charmigt.

Jag har svårt att få grepp om Sapphys ålder, någonstans runt elva, tolv skulle jag tro. Trots detta uttrycker hon sig och beter sig som mycket en tonåring, med undantaget av hennes kärlek till hunden Sadie. Jag får inte ihop henne som huvudperson med den åldersgrupp handlingen och språket är riktad till. Ärligt talat tyckte jag hennes äldre bror Conor var mycket intressantare och hade hellre sett att serin haft hans point of view.

Boken var seg och jag blev inte alls engagerad. Jag skummade till och med. Jag! Jag som alltid är nitiskt noggrann med att läsa varje ord i en bok, och om jag misstänker att jag missat något går jag tillbaka och läser om stycket. Jag var bara så himla angelägen om att den skulle ta slut någon gång att jag inte brydde mig om vad som hände. Spänningsfaktorn höjdes lite på slutet, men sedan blev det bara klyschigt. Ännu en gång, ack så barnsligt!

Det finns fyra böcker i serien och jag vet att den tredje finns på biblioteket, jag misstänker att den fjärde inte blivit översatt, men jag vet inte om jag tänker fortsätta läsa… Upplägget och storyn har så mycket potential och jag vill verkligen ge den en chans men det känns lite ovärt om det ska fortsätta i den här stilen. Vilket jag misstänker att det kommer göra.

Den fick 4/10 poäng. Oftast brukar helt okej för mig ligga på någonstans runt fem, detta är under det. Det är helt enkelt inte okej för mig när jag är tvungen att skumläsa en bok bara för att få den överstökad.

Titel: Tidvatten – När jorden svämmar över
Originaltitel: The Tideknod
Serie: Ingo #2
Författare: Helen Dunmore
Utgivningsår: 2008 på svenska
Antal sidor: 288

fredag 1 juni 2012

En bevingad recension


Clara är delvis en ängel. Hennes morfar var en ängel och hennes mormor en vanlig människa, vilket gör hennes mamma till en halv-ängel och henne till en fjärdedels på grund av hennes mänskliga pappa. Alla änglar har ett syfte på jorden, något de är förutbestämda att göra.

Clara har sett samma skogsbrand och samma kille stå och vänta på henne i en syn som kommer till henne när hon är vaken. Det är hennes syfte, att rädda denna kille, och för att lyckas med det flyttar hon, hennes mamma och lillebror ifrån Kalifornien till Wyoming.

Men det är inte lätt att passa in i en ny skola med ett tvångsfärgat oranget hår, en stor hemlighet och en mamma som vägrar att tala om hela sannigen. Detta samtidigt som man försöker hålla sig nära killen i sina syner, få vänner och undvika att bli kär i fel person.


Jag gillar den här boken. Det är den första paranormal romance-boken jag läst med temat änglar, och jag var ganska intresserad av hur författaren skulle klara av att hantera det övernaturliga utan att det skulle bli för otrovärdigt.  Jag tycker att Cynthia Hand gjorde det bra, det blev inte för mycket med vingar och flygningar och glorior. Det kändes helt enkelt rätt.

Clara var en trevlig person att ha som huvudkaraktär, om än lite dramatisk kanske. Oftast kunde jag relatera och förstå henne och även som tonåring kändes hon bra. Hon var inte en glittrande, fulländad och helt fantastisk karaktär men hon var tillräckligt bra och jag tyckte om att höra hennes tankar.

Relationen Clara hade till den här killen som hon såg i sina syner (jag väljer att vara lite kryptisk nu eftersom jag vill undvika spoilers) tyckte jag kändes lite… osannolik. Den kändes lite för uppdiktad, det känns bara som om händelseförloppet är alldeles för otrolig, men samtidigt är det ju en YA-bok och vilda förälskelser och impulsiva handlingar är då något som ingår. Och det var inte dåligt, ibland kändes det bara lite för ostigt (direktöversättning från engelskans cheesy).

Så, karaktärerna i allmänhet var bra men inte spektakulära. Jag gillar Tucker bäst. No more comments.

Jag älskar naturen i boken! Oftast ser man inte den här sidan av amerikanska böcker, den med höga berg och floder som forsar och klar luft. Det finns definitivt plats mer sådant i böcker från USA. Den kändes nästan lite svensk på grund av miljön, vilket var lite roligt.

Den var spännande och jag tyckte inte att den var seg eller långdragen någon gång. Den handlar ju om att hon ska fullfölja sitt syfte, så det blir ganska mycket prat om det men det fann jag inte störande alls.

Den fick 8/10 poäng av mig, för att den var jättebra men jag kände inget särskilt när jag läste den, om ni förstår vad jag menar? Jag måste också tillägga att ytan på omslaget är bland det finaste jag sett, den känns lite som sandpapper, fast len och reflekterar ljuset väldigt fint! Man ska dock inte titta för länge på tjejen på framsidan, då bryts illusionen av att framsidan är vacker…

Titel: Unearthly
Serie: Unearthly #1
Författare: Cynthia Hand
Utgivningsår: 2011
Antal sidor: 435