söndag 19 februari 2012

Inspiration


”Vi har fått ärva berättelser, sagor efter gamla berättare, av vilka vi känner somliga till namnet, andra inte. Berättarna leder sitt ursprung långt långt tillbaka till en glänta i skogen där ett väldigt bål brinner och de gamla schamanerna dansar och sjunger, för vårt berättelsearv började med eld och magi, med andevärlden. Och det är där det finns bevarat i dag.
Fråga vilka moderna berättare som helst, och de ska svara att det alltid kommer ett ögonblick då elden rör vid dem, det som vi tycker om att kalla inspiration, och den leder sitt ursprung långt långt tillbaka till vårt släktes begynnelse, till elden, isen och de starka vindarna som har format oss och vår värld.”
Såhär sa Doris Lessing i sin Nobelföreläsning Om att inte få Nobelpriset 2007 när hon vann i kategorin litteratur (här är en länk till hela föreläsningen: http://www.svenskaakademien.se/nobelpriset_i_litteratur/pristagarna/doris_lessing/nobelforelasning_2/3fd6c673-6cc1-4d6a-96f9-e19edabf39af). Jag kom i kontakt med ett utdrag ur den här texten på en svenskalektion för ungefär fem månader sedan. Men just den här delen, den om inspiration, har verkligen fångat mig.

Det är så här jag vill föreställa mig inspiration. Att jag vidrörs av elden som schamanerna förgyller med sin magi. Man känner en värme smyga sig på, tror man att man bränt sig, sedan inser man att världen står lite mer stilla än vanligt. Inspirationen lyfter ens sinne och plötsligt inser man att man skulle kunna göra vad som helst i helst i hela världen.

Jag tycker dock inte att man bara kan sitta i sin kammare och vänta på att bli välsignad med denna upplevelse. Ibland måste man framkalla den själv. Man kan sträcka ut tanken och leta rätt på elden, se till själv att det bränner till och inte förvänta sig att någon ska slänga det på dig.

Jag, som blivande författare, blir ständigt påmind om detta. De flesta människor jag läst är överens om att det inte alltid kan ligga ett guldglittrande skimmer över sitt skrivande. Ibland måste man kanske känna sig lite sur, titta ut genom fönstret och känna att världen är otillfredsställande, och sätta sig och skriva ändå. Men det betyder ju inte att texten blir mindre magisk. Det kanske är just det att den verkliga världen är så tråkig och grå som gör att orden som rinner ur en blir desto mer livliga och skimrande, bildar ett sammanhang och en mening som aldrig hade uppstått om man inte kände sig på just det sättet när man skrev det.

Eld och magi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar